Redan under 1500-talet började europeiska furstar stifta lagar som förvisade romerna ur det egna riket, och under 1600-talet skärptes lagarna med hot om omedelbart dödsstraff om lagen inte åtlyddes. Samtidigt framställdes romer och resande som ett ”lösdrivande”, tjuvaktigt och ”lättjefullt” folk som inte kunde eller ville bli bofasta. I verkligheten var dåtidens jordbruksbaserade ekonomi med långa avstånd mellan landsbygd och stadens hantverkare, beroende av romers och resandes arbete som kringvandrande skickliga smeder, hästhandlare och säsongsarbetare.

Lösdriverilagarna kunde också användas för att fylla behovet av soldater inom armén, och många romer och resande tvingades bli soldater eller tvångsarbetare inom gruvnäring och fästningsarbeten. Samtidigt var romerna också eftertraktade som musiker och underhållare, och det finns många skildringar av romer och resande som uppträder på fester och bröllop.

Kyrkans, myndigheternas och vetenskapernas motsägelsefulla bild av romer och resande som ett folk som å ena sidan inte ville bli bofasta därför att de föredrog ett lättjefullt nomadliv, och å andra sidan som ett folk som inte borde tillåtas bli bofasta eftersom de var tjuvar och tiggare, spreds och populariserades i konst och litteratur. Medan myndigheternas politik växlade mellan tvångassimilering och tvångsfördrivning, romantiserades bilden av de fria och sorglösa ”nomaderna” under 1800-talet. Samtidigt som romernas och de resandes möjligheter till försörjning inom traditionella yrken försämrades genom industrialiseringen och urbanisering, skapades en stereotyp bild av en ”zigensk ras” som av naturen inte kunde leva som bofasta, utan föredrog det ”fria” livet i tält och husvagn.

Inom den rasbiologiska vetenskapen användes föreställningen om romer och resande som frivilliga nomader, som ett tecken på en degenererad och primitiv livsstil. Konstnärer och författare utgick också från bilden av romerna som primitiva, men använde den bilden för att rikta kritik mot det moderna samhällets krav och normer. Den svenska författaren Ivar Lo-Johansson beskrev 1929, ”Zigenaren” som ”stolt, fräck och fri” och hävdade att ”vi innerst inne drömma om deras vajande tält i en blåsande vind”. Samtidigt var Lo-Johansson i likhet med andra som romantiserade de ”fria zigenarna” noga med att påpeka att deras liv och tillvaro inte kunde utgöra ett mål för ”oss” bofasta, eftersom ”zigenarna” tillhörde en annan, väsensskild ras.

I sin självbiografi I betraktarens ögon skriver Hans Caldaras: ”Ivar Lo-Johanssons beskrivning i boken om de olika romska släkterna bekräftade i många avseenden folks negativa attityd och syn på romer och romsk kultur. Med hans skildring blev vi inte mindre främmande och suspekta.”

Fortfarande idag används stereotypen av den sorglösa ”zigenaren” som väljer att bo i husvagn och tält inom populärkultur och reklam. Samtidigt sprider media bilder av romska läger som framställs som ett hot mot samhället och romska bosättningar hotas, rivs och bränns i många europeiska länder.