Den stereotypa bilden av ”araben” som en ökennomad som bor på kamelryggen, och som varken brukar jorden eller bygger hus och städer, skapades av den koloniala berättelsen om det ”öde landet” som väntar på att fyllas med europeisk civilisation och brukande. Med början på 1800-talet befästs den bilden i populärkulturen som sprider bilder av ”araben” som ökenboende ”kamelryttare” i västvärlden.

Till vänster, reklam för British Overseas Airway Corporation från 1955. Här symboliseras och reduceras Mellanöstern som är en vidsträckt geografisk region som omfattar uråldriga städer och byggnader, intensivt jordbruk och en stor befolkning, till en stereotyp ”kamelryttare”.

Till höger, tysk plåtleksak från 1950.

Mellan 1798-1801 ledde Napoleon en expedition genom Egypten och Syrien, då delar av det sönderfallande osmanska riket. Målet var att markera en fransk militär närvaro i området, men med på fälttåget var också vetenskapsmän, författare och konstnärer med uppgift att kartlägga områdena i konst, litteratur och vetenskapliga texter. Resan resulterade i en mängd målningar och andra verk, samt i att franska muséer och vetenskapsinstitutioner fylldes av antika föremål som expeditionen helt enkelt plockade med sig.

Målningen från 1867 av J-L Gérôme, en framgångsrik orientalistisk konstnär, är ett typiskt motiv i genren ”ökenmåleri”. Napoleon avbildas i ett tomt ökenlandskap där hans egen expedition skymtar i bakgrunden. Framför honom vilar en sfinx, halvt begravd i ökensanden. Bilden är ett påstående om att ”Orienten” – i det här fallet Egypten – har förfallit från ett storslaget förflutet, och numer bebos av primitiva vildar som inte kan bygga civilisationer. Napoleon, och Europa, framställs här som de antika civilisationernas verkliga arvtagare, medan ”araberna” inte överhuvudtaget hör hemma i bilden.

Typisk ”ökenmålning” av fransmannen Théodore Frère, 1814-1888. I bakgrunden skymtar ruiner, vilket liksom i andra målningar från den här perioden är en anspelning på antika civilisationer som förfallit. I förgrunden, beduiner med tält och kameler. Tavlan skapar en påhittad kontrast mellan det förflutnas stadsbyggande och nutidens tältboende ”ökennomader”, som är typisk för 1800- och 1900-talets orientalistiska måleri.

I Hergés framställning är ”den primitiva beduinen” oförmögen att förändra sin livsstil och passar inte in i den moderna civiliserade världen. Bilden, ur Tintin-albumet Det svarta guldet från 1950, visar hur seriefiguren Emir ben Kalish Ezab och hans följe har flyttat in på slottet Moulinsart (©Hergé Foundation).

Ovan, reklam för flybolag från 1930-, 40- och 50-tal som framställer Nordafrika och Mellanöstern som folktomma öknar.

På affischen i mitten från 1950-talets mitt, nämns de folkrika och uråldriga städerna Kairo, Bagdad och Karachi (i respektive Egypten, Irak och Pakistan) men bilden domineras av pyramiderna i förgrunden och därefter ett vidsträckt ökenlandskap som är helt tomt på människor. Bilden är ett påstående om att inget viktigt kulturskapande har inträffat i dessa länder sedan faraonernas tid på 2000-talet före Kristus.

På samma sätt reducerar den amerikanska affischen till höger mångmiljonstaden Kairo till en blanding av antika hieroglyfer och pyramider och kamelryttare.

Ovan, nutida guideböcker som fortsätter traditionen att framställa ”Mellanöstern” som en folktom öken, endast bebodd av enstaka primitiva och exotiska nomader.