Kunskapsbank om rasistiska stereotyper

Stereotypen av samer formas av ”Lapp-ska-vara-lapp”-politiken

Vid förra sekelskiftet bedrevs en särskiljande politik riktad mot samer och kopplad till exploateringen av norra Sveriges naturresurser. Den stereotypa bilden av samer som nomadiska vildar fungerar som propaganda och understöd.

Motivet med en ren som drar en ackja är det kanske mest vanligt förekommande motivet i material som handlar om samer, både i vetenskapliga och mer populärkulturella skildringar. Motivets popularitet var från början främst ett utslag av exotism och fascination inför ett djur och folk som var i stort sett okända för människor utanför Sápmi. I takt med att bilden upprepades och spreds under århundranden kom kombinationen same + ren + ackja att bli liktydigt med föreställningen om vad ”samen”, samisk kultur och levnadssätt är och bör vara.

Under 1800-talet används motivet för att försvara den rasistiska och särskiljande politik som bedrevs av majoritetssamhället gentemot samer. De samer som inte ägde renar kom att definieras som ”oäkta” och icke önskvärda samer, vilket betydde att gruppen fråntogs sina jakt- och fiskerättigheter. De renägande samerna, å andra sidan, förvägrades bofasthet och rätt till utbildning.

Överst från vänster: illustration ur Olaus Magnus karta över Skandinavien, från 1539; illustration ur Carl von Linnés Flora Lapponica, 1737: leksak från 1800-talets slut, Nordiska muséets digitala arkiv. Mitten från vänster: en så kallad dräktdocka från 1860-70-tal; filmruta ur filmen Laila, från 1958. Underst från vänster: omslag till vishäfte från 1950-talet; kolorerat vykort från 1904; detalj ur skolplansch från 1800-talets slut, Malmö Muséers arkiv.

1800-talets rasbiologiska tankegångar gav en påstått vetenskaplig grund för det svenska majoritetssamhällets expansiva politik norrut i jakt på jordbruksmark. Samerna beskrevs som en primitivt nomadisk ras som måste ge vika för den högre stående bofasta och jordbrukande rasen. I praktiken innebar det att samerna drevs norrut längre upp mot fjällen. Mot slutet av 1800-talet började majoritetssamhället på allvar utnyttja norra Sveriges rika naturtillgångar i form av skog, malm och vattenkraft. Nu användes argument från rasbiologin för att tvinga samer att enbart ägna sig åt nomadisk renskötsel på avstånd från den ”svenska” civilisationen, kulturen och de lönsamma näringarna.

Den politiska linjen som kom att kallas ”lapp-ska-vara-lapp” motiverades med omsorg om samerna som rent rasmässigt inte kunde överleva i ett civiliserat samhälle: ”Om lapprasen upphör med sitt nomadiserade liv, är den dömd att dö ut”, förklarade en minister i riksdagen 1913. När samer tilläts bli bofasta, började de degenerera och vänja sig vid bekvämligheter som gjorde dem odugliga för det hårda livet som nomader på fjällen: ”Det är den alltför nära beröringen med en överlägsen race som är huvudorsaken till lappens olycka” sa Jämtlands landshövding.

I Läsebok för folkskolan från 1911, kunde majoritetssamhällets barn lära sig att ”erfarenheten har visat, att naturbarn ej rätt kan bära de förmåner en högre bildning kan medföra - skogen och fjället äro av ålder hans hemvist; och skogen och fjället förbliva också den enda plats, där han hör hemma”. Parallellt med ”lapp-ska-vara-lapp”-politiken fylldes populärkulturen av lyriska beskrivningar av samerna som ett oförstört nomadiskt naturfolk. Bilderna placerade konsekvent samerna i snö på skidor, tillsammans med renar eller framför kåtor. I den stereotypa bild av samerna som förmedlades via populärkulturen till majoritetsbefolkningen, framstod samerna som ett främmande folk som levde ett hårt men lyckligt liv utanför historiens tid och rum i ett fjällandskap där det alltid var vinter.

I det sena 1800-talets och 1900-talets fin- och populärkultur etablerades och spreds bilden av samerna som ett väsensfrämmande folk som levde i en slags fantasivärld där det alltid var vinter. Ovan, från vänster till höger; affisch för stumfilmen Laila, från 1929; bild ur Elsa Beskows populära bilderbok Olles skidfärd från 1907 där Olle kommer till Kung Vinters slott där ”lapparna” tillverkar julklappar och på rasterna leker de i snön.

Därefter och raden underst; målningar av Erik Tirén och John Bauer ur boken Lappland. Det stora svenska framtidslandet som utkom 1908. Boken var ett stort praktverk som i ord och bild lyriskt beskrev Lapplands naturtillgångar och majoritetssamhällets industriella expansion i form av gruvdrift, vattenkraft och järnvägsbyggen. I bildframställning av samer stod renskötsel i vinterlandskap i centrum. I bilderna skapades berättelsen om samerna som en ras som formats av ett kargt landskap och som kunde beundras för sin uthållighet och förmåga att överleva i en fientlig miljö. Samtidigt handlade berättelsen också om att samer därför bara borde få finnas i just den miljön, som nomader med renar och på skidor och utan tillgång till alla de moderna bekvämligheter och tillgångar som skapades ur norra Sveriges naturtillgångar.

1929 skrev norrmannen J A Friis romanen Fra Finnmarken och 1929 gjordes stumfilmen Laila baserad på romanen. Romanen filmatiserades igen i en dansk-svensk produktion 1937, och än en gång i en tysk-svensk produktion 1958. I synnerhet den sista versionen fick en stor spridning också utanför Norden, och att den överhuvudtaget gjordes igen så sent som 1958, visar hur slitstarka det tidiga 1900-talets idéer och propaganda om ”lapparna” som en särskild ras faktiskt var. Filmens huvudperson Laila är egentligen dotter till nybyggare, men efter att föräldrarna dödas av vargar, hittas hon och tas om hand av samen Aslak och hans hustru som är barnlösa. Aslak säger att han ska göra flickan till en ”äkta lappflicka”. Laila växer upp och blir mycket vacker. Den rike samen Mellet förälskar sig i henne och Aslak lovar att han ska få Laila till brud. Laila tycker inte om Mellet, men finner sig i vad Aslak beslutat. På marknaden i Kautokeino träffar Laila handelsmannen Anders och de blir kära.

Laila återvänder till samelägret, men dras till handelsboden och ger sig i hemlighet dit i en roddbåt. Hon kantrar, men räddas och förs till Anders. På vägen till läkaren förklarar han henne sin kärlek. På väg till lägret några dagar senare, möter Anders Mellet som med dragen kniv börjar slagsmål. Anders faller utför ett stup. Aslak och Mellet rustar för bröllop – mot Lailas vilja. Laila skickar en förtrogen med bud till Anders och flyr. Anders stiger in i festsalen. Laila gifter sig inte med dig, säger han till Mellet. Denne hänvisar till Aslaks löfte. Aslak säger att han givit ett löfte han inte har rätt att ge. Laila är inte hans barn. Hon är ett hittebarn. Hennes riktiga föräldrar var nybyggare. Anders finner Laila i en kåta. Anders! utropar hon. De kysser varandra.

Filmen speglar och sprider fortfarande under 1900-talets senare hälft ”lapp-ska-vara-lapp”-ideologin och rasbiologiska idéer. Det framställs som naturligt att Laila som är barn till nybyggare, dras till Anders och den ”civilisation” han representerar, trots att hon vuxit upp bland samer. Hennes känslor är rasmässigt betingade eftersom hon inte hör hemma hos samerna och deras primitiva livsstil. På samma sätt är Anders känslor för henne betingade av att hon är av samma ”ras” som han, trots att de båda tror att hon är same. Samerna i filmen är lika bundna av sitt rasmässiga arv, och oförmögna att överskrida dess gränser. De framställs som lögnaktiga, primitivt klantänkande och otacksamma mot nybyggarna som visar dem vänlighet. Filmens budskap är att samer och nybyggare inte bör beblanda sig, vilket var en åsikt som spridits av tidigare rasbiologisk forskning. I recensionerna får ”lapplandsinramningen” och naturscenerierna beröm, medan skådespelarnas ”förmåga att vara lappar” får kritik. Undantaget är Edvin Adolphson som ser ”lapsk” ut, medan tyskan Remberg som spelar Laila ser ut som en ”rund vetebulle, men hon ska ju heller inte vara lapp, utan av ren ras”, skriver Stockholmstidningen.

Filmversionen av Laila från 1958 visades i ett flertal europeiska länder, där filmens framställning av en orörd vildmark och exotiska livsformer upplevdes som spännande. Ovan från vänster till höger; filmaffisch från 1929; tysk affisch från 1958 och därefter engelsk affisch från samma år. Både den tyska och den engelska affischen lyfte fram ”Midnattssolens land” som ytterligare ett skäl att se filmen.

Den italienska affischen längst till höger använde undertiteln ”stormens dotter” mot en bakgrund av skenande renar. Underst till vänster, ytterligare en italiensk affisch där filmens renkapplöpning står i centrum omringad av exotiskt klädda ”lappar”. I mitten stillbild från filmversionen från 1929 där den vildsinta samen Mellet drar kniv mot hjälten Anders. Längst till höger, stillbild från 1958 där Laila utan att själv förstå varför längtar till handelsboden och nybyggarna på andra sidan sjön.

Den stereotypa bilden av samer som en främmande, underlägsen sorts människor levde alltså kvar också efter det att rasbiologin förlorat i inflytande under 1900-talets senare hälft. Samer framställs ibland fortfarande som exotiska och lustiga inslag i den ”normala” och vanliga verkligheten.

Till vänster, Robert Gustafsson spelar den stereotypa ”samen” Herti Salo som beter sig som ett mellanting mellan barn och sexgalen vilde; pratar osammanhängande och obegripligt, låtsasjojkar, dansar med rumpan i vädret och blåser i näverlur, TV4, 2014.

Till höger; maskeradkostym ”Samer” för hela familjen. Att klä ut sig till ”de Andra” och iscensätta en stereotyp bild genom gester, språk och handlingar, innebär både ett maktfullkomligt i-anspråkstagande och ett förlöjligande. Den som klär ut sig, hävdar rätten och makten att bruka, definiera och omskapa ”de Andras” kultur efter eget behag, till exempel genom att skapa egna ”lappdräkter”. Handlingen är också förlöjligande och förminskande eftersom den innebär ett påstående om att ”de Andra” och deras kultur är så primitiv och enkel att den är möjlig att imitera och kopiera bara genom en enkel utklädning.

HUVUDKÄLLOR

”Samepolitik i rasismens tidevarv”. Sápmi. Samiskt informationscentrum.

”Samepolitik i stort behov av reformer”. Camilla Andersson. Sápmi. Samiskt informationscentrum.

”Kolonisation”. Forum för levande historia.

”Rasism i Sápmi idag”. Forum för levande historia.

”En hårfin balansgång. Kulturarv som utnyttjas”. Ann-Helén Laestadius. Sápmi. Samiskt informationscentrum.

”Historisk forskning om rasism och främlingsfientlighet i Sverige”. Rapport. Video. Martin Ericsson, 2016. Forum för levande historia.

Laila. Regi: Rolf Husberg, 1958. Svensk filmdatabas, SFI.

Stulet land. Svensk makt på samisk mark. Lennart Lundmark. 2008.

Detta är utskriftsversionen av en artikel från Kunskapsbanken Bilders makt. Onlineversionen, som innehåller länkar till relaterat material, hittar du på http://bildersmakt.se/stereotypen-av-samer-formas-av-lapp-ska-vara-lapp-politiken.