1800-talets rasbiologiska tankegångar gav en påstått vetenskaplig grund för det svenska majoritetssamhällets expansiva politik norrut i jakt på jordbruksmark. Samerna beskrevs som en primitivt nomadisk ras som måste ge vika för den högre stående bofasta och jordbrukande rasen. I praktiken innebar det att samerna drevs norrut längre upp mot fjällen. Mot slutet av 1800-talet började majoritetssamhället på allvar utnyttja norra Sveriges rika naturtillgångar i form av skog, malm och vattenkraft. Nu användes argument från rasbiologin för att tvinga samer att enbart ägna sig åt nomadisk renskötsel på avstånd från den ”svenska” civilisationen, kulturen och de lönsamma näringarna.

Den politiska linjen som kom att kallas ”lapp-ska-vara-lapp” motiverades med omsorg om samerna som rent rasmässigt inte kunde överleva i ett civiliserat samhälle: ”Om lapprasen upphör med sitt nomadiserade liv, är den dömd att dö ut”, förklarade en minister i riksdagen 1913. När samer tilläts bli bofasta, började de degenerera och vänja sig vid bekvämligheter som gjorde dem odugliga för det hårda livet som nomader på fjällen: ”Det är den alltför nära beröringen med en överlägsen race som är huvudorsaken till lappens olycka” sa Jämtlands landshövding.

I Läsebok för folkskolan från 1911, kunde majoritetssamhällets barn lära sig att ”erfarenheten har visat, att naturbarn ej rätt kan bära de förmåner en högre bildning kan medföra - skogen och fjället äro av ålder hans hemvist; och skogen och fjället förbliva också den enda plats, där han hör hemma”. Parallellt med ”lapp-ska-vara-lapp”-politiken fylldes populärkulturen av lyriska beskrivningar av samerna som ett oförstört nomadiskt naturfolk. Bilderna placerade konsekvent samerna i snö på skidor, tillsammans med renar eller framför kåtor. I den stereotypa bild av samerna som förmedlades via populärkulturen till majoritetsbefolkningen, framstod samerna som ett främmande folk som levde ett hårt men lyckligt liv utanför historiens tid och rum i ett fjällandskap där det alltid var vinter.

1929 skrev norrmannen J A Friis romanen Fra Finnmarken och 1929 gjordes stumfilmen Laila baserad på romanen. Romanen filmatiserades igen i en dansk-svensk produktion 1937, och än en gång i en tysk-svensk produktion 1958. I synnerhet den sista versionen fick en stor spridning också utanför Norden, och att den överhuvudtaget gjordes igen så sent som 1958, visar hur slitstarka det tidiga 1900-talets idéer och propaganda om ”lapparna” som en särskild ras faktiskt var. Filmens huvudperson Laila är egentligen dotter till nybyggare, men efter att föräldrarna dödas av vargar, hittas hon och tas om hand av samen Aslak och hans hustru som är barnlösa. Aslak säger att han ska göra flickan till en ”äkta lappflicka”. Laila växer upp och blir mycket vacker. Den rike samen Mellet förälskar sig i henne och Aslak lovar att han ska få Laila till brud. Laila tycker inte om Mellet, men finner sig i vad Aslak beslutat. På marknaden i Kautokeino träffar Laila handelsmannen Anders och de blir kära.

Laila återvänder till samelägret, men dras till handelsboden och ger sig i hemlighet dit i en roddbåt. Hon kantrar, men räddas och förs till Anders. På vägen till läkaren förklarar han henne sin kärlek. På väg till lägret några dagar senare, möter Anders Mellet som med dragen kniv börjar slagsmål. Anders faller utför ett stup. Aslak och Mellet rustar för bröllop – mot Lailas vilja. Laila skickar en förtrogen med bud till Anders och flyr. Anders stiger in i festsalen. Laila gifter sig inte med dig, säger han till Mellet. Denne hänvisar till Aslaks löfte. Aslak säger att han givit ett löfte han inte har rätt att ge. Laila är inte hans barn. Hon är ett hittebarn. Hennes riktiga föräldrar var nybyggare. Anders finner Laila i en kåta. Anders! utropar hon. De kysser varandra.

Filmen speglar och sprider fortfarande under 1900-talets senare hälft ”lapp-ska-vara-lapp”-ideologin och rasbiologiska idéer. Det framställs som naturligt att Laila som är barn till nybyggare, dras till Anders och den ”civilisation” han representerar, trots att hon vuxit upp bland samer. Hennes känslor är rasmässigt betingade eftersom hon inte hör hemma hos samerna och deras primitiva livsstil. På samma sätt är Anders känslor för henne betingade av att hon är av samma ”ras” som han, trots att de båda tror att hon är same. Samerna i filmen är lika bundna av sitt rasmässiga arv, och oförmögna att överskrida dess gränser. De framställs som lögnaktiga, primitivt klantänkande och otacksamma mot nybyggarna som visar dem vänlighet. Filmens budskap är att samer och nybyggare inte bör beblanda sig, vilket var en åsikt som spridits av tidigare rasbiologisk forskning. I recensionerna får ”lapplandsinramningen” och naturscenerierna beröm, medan skådespelarnas ”förmåga att vara lappar” får kritik. Undantaget är Edvin Adolphson som ser ”lapsk” ut, medan tyskan Remberg som spelar Laila ser ut som en ”rund vetebulle, men hon ska ju heller inte vara lapp, utan av ren ras”, skriver Stockholmstidningen.

Den stereotypa bilden av samer som en främmande, underlägsen sorts människor levde alltså kvar också efter det att rasbiologin förlorat i inflytande under 1900-talets senare hälft. Samer framställs ibland fortfarande som exotiska och lustiga inslag i den ”normala” och vanliga verkligheten.