Under 1930-talet visades i Sverige en stor mängd antisemitiska spelfilmer, av vilka den mest kända är Pettersson & Bendel från 1933. Den blonda svenska Pettersson och den mörka, judiska, östeuropeiska immigranten Bendel slår sig ihop och börjar göra affärer. Pettersson är charmig medan Bendel är förslagen, girig och feg.

Filmen sågs av 775 000 svenskar och förutom att många läste originalboken av Waldemar Hammenhög, sändes den populära berättelsen också på radio och sattes upp som teater. Dagens Nyheter skrev bland annat om filmen: ”För Dagens Nyheters läsare skildrar slutscenen på ett överlägset sätt den nordiska rasens djupa förakt för de jämmerliga kryp, den ras med vilken den ej finner några beröringspunkter och från vilka världar skiljer oss”.

När den svenska filmen Pettersson & Bendel visades i Berlin 1935 kastades judar ut från premiärbiografen, och efter filmvisningen drevs judar längs gatorna under hot och slag. Biobesökare krossade glasrutor på judiska affärer. Senare på kvällen samlades demonstranter och skanderade slagord riktade mot judar. Enligt den tyska tidningen Deutsche Allgemeine Zeitung tog filmen ”modigt upp ett mycket allvarligt rasmässigt problem, och ställer sund livsvilja mot en hämningslös ockrarmentalitet”. Pettersson & Bendel fick som första utländska film omdömet ”politisk värdefull” och blev en av propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilmer.

I boken Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna skriver bokens författare Christian Catomeris bland annat följande om filmen Petterson & Bendel: ”Juden som en främling är också temat i uppåt tjugotalet filmer – det vill säga var tionde svensk film under 30-talet – som tagit över en hel del av skämtpressens antisemitiska stereotyper. I nästan samtliga fall utgörs judarna av ohederliga och manipulativa mörkhåriga och kroknästa pantlånare, ’procentare’ eller direktörer. I några fall utgör han (den judiska kvinnan lyser med sin frånvaro) ett sexuellt hot mot den ’svenska’ kvinnan. Men i kärlekstriangeln bestående av en svensk kvinna, en blond svensk man och en mörkhårig judisk man är det alltid den judiske mannen som drar det kortaste strået. Såväl genom sitt handlande som genom sitt utseende fungerar juden genomgående som negativ kontrast till den svenska omgivningen och gentemot positiva ’svenska’ värden. Flera av filmerna tillhör 30-talets stora kassasuccéer”.