I början av 1900-talet publicerades mängder av antisemitiska bilder och ”skämtteckningar”, inspirerade av samtida internationell press, producerade av flera av Sveriges då ledande tecknare, konstnärer och författare. ”Judar” kopplades i såväl bilder som texter ihop med det man framställde som inneboende rasmässiga egenskaper, som girighet, oärlighet, inställsamhet och lismande och med en judisk världskonspiration där judarna styrde såväl socialism som kapitalism.

Ofta ritades ”judarna” som feta och puckelryggiga med förstorade och iögonfallande händer som gnuggades eller vreds för att signalera girighet. Ofta betonades händernas överdrivna gestikulerande, den så kallade ”gesten”, som underströk juden som främmande, orientalisk och osvenskt yvigt gestikulerande. Figurerna talade ofta med en grov brytning på något som skulle påminna om tyska eller jiddisch.

En vanlig bildtrop i stereotypen av ”juden” är randiga byxor och svart-vita damasker. ”Juden” framställs där som besatt av pengar och driven av girighet, samt använder termer som ”procent” och ”karat”, ofta med grovt markerad brytning. Cigarren användes ofta för att ytterligare förstärka bilden av ”juden” som tillhörande den ekonomiska eliten. ”Kritiken” av juden som ”elit” kom och kan fortfarande komma från olika politiska inriktningar, eftersom ”juden” av ”kritikerna” inte ansetts värdig att höra till någon elit överhuvudtaget. Bakom detta synsätt finns inte bara rasbiologin, utan även en äldre uppfattning om en tingens ordning där judar skulle vara underställda den kristna majoriteten. Bakom ”kritiken” mot ”juden” som elit ligger idén om att judarna med allehanda tricks har tillskansat sig en position de inte har rätt till och inte skall ha.

Att framställa ”de Andra” som smutsiga är ett vanligt sätt att framhålla underlägsenhet och brist på civilisation. De första decennierna under 1900-talet präglades av besatthet av ”degeneration” och ”rasblandning” ställdes mot ”rasrenhet” och ”sundhet”. Renhetsbegreppen kopplades till hygien, och blev därmed också till besatthet av smuts.

För att främmandegöra och förnedra den judiska mannen framställdes han ofta i bild som en omanlig man – vilket för övrigt ofta även gäller den östasiatiska mannen – medan de judiska kvinnorna av samma skäl framställdes som okvinnliga kvinnor. De judiska männens omanlighet underströks bland annat genom att teckna dem med långa täta ögonfransar och feminina kläder, gester och poser. Judinnan framställdes tvärtom som manhaftig, med skuggad överläpp och visuella troper som signalerade att hon var en fet, ful och kroknäst streber, beskäftig, obildad och nyrik. I de översta bilderna ser vi hur även den judiska kvinnan och barnet gör ”gesten” vilket i på sin tid tydligt kommunicerade till läsarna judarnas evigt rasmässiga ”osvenskhet”.

Även judiska barn framställdes som stereotyper både visuellt och i text. I likhet med de vuxna, framställdes judiska barn som osvenska till såväl utseende som sätt, och upptagna av tankar på pengar.

Motivet med drunknande judiska män eller barn återkommer regelbundet i den svenska skämtpressen. De ingår i kategorin skämt om ”juden i livsfara” där poängen är att ”juden” inte ens när han befinner sig i fara för eget liv, eller när hans nära och käras liv är hotat, slutar tänka på pengar. Den stereotypa framställningen av judiska barn repeterar föreställningen om ”rastypiska” egenskaper och betonar därmed det utsiktslösa i judarnas strävanden efter assimilering.

Anspelningar på ”procent” där ”juden” framställs som pengafixerad ockrare är en ständigt repeterad trop i antisemitiska bilder. Ett procenttecken dyker ofta upp som dekoration i bildkompositionerna eller på kläderna, och blir ytterligare en möjlighet att understryka det som repeteras i såväl bildernas visuella vokabulär som i bildidéerna; judarna är näriga ockrare och ”procentare” som bara kan tänka på pengar och egna förtjänster.

Bilden ovan publicerades i svensk skämtpress i början av 1900-talet. I den återfinns en rad stereotypa visuella vokabulär: ”Judarna”, i betydelsen ”alla judar”, framställs som finansmän med krokiga näsor och svarta skägg och procenttecken som framställer ”judarna” som ockrare. Händerna i bildens nedre vänstra hörn som gör ”gesten” var en samtiden känd skylt för judarnas osvenska sätt. Papegojan är en återkommande symbol för den antisemitiska föreställningen om att ”judarna” inte kan skapa något nytt, utan bara härma. Bilden av papegojan = jude är ett typiskt exempel på ett rasistiskt och antisemitiskt cirkelresonemang där den inlärda stereotypen av juden med stor krokig näsa i bild kopplas till papegojans krokiga näbb, som ett bevis för de inneboende egenskaper juden och papegojan påstås dela.

Kopplingen till djur återkommer också i den svenska pressen. Ofta framställs ”judarna” som parasiterande, som i bilden nedan, kallad Samhällets gökunge, av Ivar Arosenius . ”Juden” tecknas som gökungen som knuffar ut de ”riktiga” ungarna ur boet, det vill säga ”svenskarna”.

Runt 1930, då skämtpressen också gick kraftigt tillbaka som genre, blev antisemitiska bilder i svensk skämtpress och i filmer allt ovanligare. Efter 1945 försvann de i stort sett även i filmerna.