Skillnaderna mellan antijudaism och antisemitism är i många fall oklara. Ofta handlar det om gråzoner där antijudaism och antisemitism möts och blandas upp, där en ”rasistisk” antisemitism fanns långt innan rasismen existerade som begrepp. Även den äldre antijudaismen kom att införliva ekonomiska, sociala, ”rasistiska” motiv. Samtidigt återkommer antijudiska motiv och religiösa teman i den modernare rasistiska antisemitismen, men ges ibland en sekulär, nationalistisk och rasistisk rationalisering.

Grundandet av kristendomen innebar grunden för antijudaismen. Trots att det var den romerska ståthållaren Pontus Pilatus som dömde Jesus till döden, anklagades judarna som grupp för att ha mördat Jesus. Efter en flerhundraårig process under vilken romarriket under perioder förföljde och mördade kristna, blev romarriket under kejsar Konstantin kristet år 313. Judendomen och judarnas existens blev en provokation för kristenheten, och judarna svartmålades och pekades ut som ”Guds mördare”. När kristendomen blev en världsreligion fortsatte förföljelsen av judarna, som av de kristna betraktades som skyldiga till Jesu korsfästelse och död.

Kristendomen utmålade judendomen som sin motpol och absoluta motsats. Det goda, ärliga, förlåtande och andliga förknippades med det kristna, medan det onda, lögnaktiga, oförsonliga, hämndlystna och strävan efter pengar förknippades med judar och den judiska religionen. Judarna anklagades för att vara i allians med djävulen och för att försöka krossa kristendomen.

Augustinus, som levde mellan år 354-430 och var en av västerlandets mest betydande kyrkofäder, skrev att ”judarna kan aldrig förstå skrifterna och kommer för alltid att bära skulden för Jesu död”. Flera andra inflytelserika kyrkofäder kom med liknande påståenden om ”judar” och judendomen. ”Judarna” påstods vara i allians med djävulen och lukta svavel, och i bilder kunde ”judarna” förses med djävulens attribut, som bockfot och horn.

Medeltiden, från omkring 400-talet till 1400-talet och en uråldrig antijudisk myt som spreds i olika versioner från 1100-talet och framåt, var den om att judar mördade kristna barn som ritualoffer. Myten kallas också ”Blodsmyten”. Enligt myten offrade judar kristna barn under den judiska påsken och använde blodet för att baka bröd. Den antijudiska myten om ritualmord har fortlevt ända in i våra dagar där den sprids i olika antisemitiska miljöer.

Judas Iskariot, gjordes till en symbol för svekfullhet, bedräglighet och girighet. Under medeltiden började också nidbilder av Judas som en personifikation av ”alla judar” få fäste. Judas framställdes som en svartmuskig figur med stor näsa som skulle göra allt för pengar, inklusive att förråda kristna. ”Juden” i betydelsen ”alla judar” börjar allt oftare tecknas som en fysiskt avvikande figur och demoniseras.

Ungefär samtidigt började Jesus och hans familj i bild framställas som ljushyade, blonda och blåögda, bilder som stärkte illusionen om att Jesus och judar inte bara tillhörde olika religioner utan också olika etniciteter.

Under de kristna korstågen startade korsriddarna massmord på judar. Där korstågen drog fram ställdes judarna inför valet att döpas eller dö och många judar valde martyrdöden. 1215 beslutade kyrkan att judar skulle bo i getton och bära en speciell klädsel. Under slutet av 1200-talet och 1300-talet, då krig, svält och digerdöden härjade i Europa, beskylldes judarna för att ha förgiftat brunnar och förorsakat såväl digerdöden som andra katastrofer.

Judars liv begränsades av speciella lagar. Judar fick inte äga eller bruka jord, inte ägna sig åt handel eller olika hantverk – samtidigt som kristna av kyrkan under en period inte tilläts låna ut pengar. En konsekvens blev att en del judar ägnade sig åt utlåning, vilket i sin tur ledde till en av de mest ihärdiga antisemitiska stereotyperna, ”den giriga juden”.

Mellan 1182-1724 förföljdes, misshandlades, mördades och förvisades judar från flera europeiska länder.

En annan vanlig antijudisk bild under medeltiden var den så kallade ”judesuggan” som framställde judar som utförande obsceniteter med en sugga. Bilden kombinerades ofta med bilder av påstådda ritualmord, och av bilder av judar kopplade till djävulen.

Den kristna reformatorn Martin Luther, som reformerade den kristna kyrkan i Tyskland i början av 1500-talet, har haft ett speciellt inflytande på den tyska antisemitismen genom sina antijudiska uttalanden och skrifter, och kom även att påverka antisemitismen i andra protestantiska länder. Luther uppmanade till förföljelse av judar, eftersom de avvisat Jesus som Messias. I sin bok Om judarna och deras lögner från 1543 skrev Luther ”vi gör fel som inte dräper dem.” Olika citat ur Luthers texter användes senare flitigt i den nationalsocialistiska propagandan.

I boken The Holocaust in Historical Context (1994) skriver Steven Katz: ”De tidigaste kristna lärofäderna bär inte direkt ansvar för Förintelsen, men de bär ett tungt ansvar för att ha förvandlat ’juden’ till en symbol för ondska, något som blivit ett bestående arv i kristendomen och post-kristen ideologi, förutan vilka Shoah, Förintelsen, inte skulle varit möjlig.”