1959 gjorde Sven-Gösta Jonsson som blev känd som ”Den rockande samen” succé med låten Vid foten av fjället. Redan i de första raderna mötte 18- och tidiga 1900-talets stereotyp av samer, äldre men lika stereotypa uppfattningar: ”Jag är lapp och jag har mina renar/Jag har trolltrummans rytm i mitt blod/Jag kan jojka och hedniska stenar/Ser jag ännu där en gång de stod”. Å ena sidan 18- och 1900-talets rasbiologiska framställning av samer som betonade att ”lapp-ska-vara-lapp” och ägna sig åt nomadisk renskötsel. Å den andra sidan den stereotypa bilden av samerna som trollkunniga avgudadyrkare som formades och spreds av den kristna kyrkan från 1500-talet och framåt. Å ena sidan rasbiologins politik som strävade efter att avskilja samerna från det omgivande samhället eftersom de riskerade att dö ut om de kom i kontakt med moderna bekvämligheter. Och å den andra, den kristna kyrkan som strävade efter att utplåna samernas kultur och religion, och göra dem till sanna kristna.

Trots att det kan se ut som om de båda bilderna och politiska linjerna är varandras totala motsatser – bevara respektive förändra – har beskrivningarna gemensamt att samerna framställdes som ett ”främmande”, primitivt folk som måste kontrolleras och styras av ett majoritetssamhälle som vilade på vetenskapliga, eller kristna grunder. Och båda bilderna användes för att försvara och motivera varför våld och tvång måste användas mot de människor som beskrevs.

Med början på 1600-talet systematiseras den svenska statens kolonisering av samernas land. Samer tvingades till tvångsarbete i gruvor, kyrkoplikt infördes också för samer och nybyggare uppmuntrades att resa norrut och muta in mark för jordbruk. Samerna trängdes norrut och i marktvister mellan nybyggare och samer dömde domstolarna nästan alltid till nybyggarnas fördel. Begreppet ”fattiglapp” härrör från 1700-talet, för så kallades de samer som fördrivits och gjorts utblottade av den statliga politiken. Vid den här tiden växte den stereotypa bilden av samer som korta, hjulbenta, svartmuskiga och mörkhåriga fram. Deras karaktär beskrevs också stereotypt som lättjefull, ombytlig, slug och opålitlig. Ofta beskrevs de i termer av ohyra och som odugliga och smutsiga.

På 1800-talet försåg rasbiologin fördomarna om och föraktet mot samer med en påstått vetenskaplig grund. Mänskligheten delades in i hierarkiskt ordnade raser baserat på utseende, där vita, kristna européer beskrevs som den mest utvecklade och civiliserade rasen. Längst ner i den rasistiska kategoriseringen av människor, hamnade ofta de folk som trängts undan av europeisk kolonial expansion, både inom och utanför Europas gränser. De beskrevs som primitiva, djurliknande, förhistoriska och oförmögna att överleva i den ”moderna” världen. Rasbiologiska forskare och politiker framställde de ”primitiva” rasernas successiva utdöende som en naturlig följd av utveckling och civilisation. De lägre stående rasernas fysiska och mentala mindervärdighet var avläsbar i deras yttre; i skallform, hår-, ögon- och hudfärg; ansiktsdrag och kroppskonstitution. Bildframställningar som konstruerade och framhävde fysiska särdrag var avgörande för etableringen av rasbiologiska tänkesätt.

Inom både nordisk, amerikansk och europeisk rasvetenskap framställdes samer som ett folk som i likhet med till exempel Nordamerikas urbefolkning var dömt till undergång i kampen ”mot ett nyare släktes oemotståndliga övermakt” som den svenske prästen Gustav Mellin skrev 1876. Det svenska majoritetssamhällets erövring och exploatering av samiskt land och naturresurser beskrevs som en självklar rättighet, eftersom samer var ett ”främmande folk” vars ”råa, halvvilda levnadssätt” visade att de knappt var mänskliga och därför inte hörde hemma i nutiden.

Herman Lundborg som grundade det Rasbiologiska Institutet i Uppsala 1922, skrev redan 1919 att ”det är självklart att svenskarna, såsom förhållandena gestaltar sig i nutiden, ej längre kunna stå till svars med att låta Lappland nu som förr ligga nästan i händerna på ett fåtaligt nomadfolk. Rikets välstånd och säkerhet fodrar ett bättre tillvaratagande av naturrikedomarna i denna del av landet. Dessa rent svenska intressen gå mången gång i en annan riktning är nomadernas. Det blir då de senares lott att ge vika”. De rasistiska vetenskaperna ansåg att de ”primitiva” folk dit bland annat samerna räknades, var underlägsna och därför inte kunde tillåtas stå i vägen för utvecklingen. Samtidigt fanns det ett intresse av att bevara den så kallade ”lapprasen” som ett exempel på en främmande och exotisk livsform. Dels av vetenskapliga skäl, men också för att exotismen gick att utnyttja kommersiellt.

Redan under 1800-talets första hälft anordnas utställningar i europeiska och nordamerikanska städer där samer visades upp för allmänheten mot betalning. Ibland var utställningarna en del av världsutställningar där västerländska nationer visade upp varor och industriprodukter, men där också människor från koloniala besittningar placerades i ”naturliga” miljöer bakom galler och staket i så kallade ”levande tablåer”. ”Levande tablåer” med samer visades också separat, bland annat på de så kallade ”mänskliga zoo” som fanns i djurparker runt om i Europa. Visningar av människor mot avgift likställde alltså de människor som ställdes ut med djur. Så kallade ”antropologiskt-zoologiska” utställningar av samer fortsatte in på 1900-talet, också i Sverige, på bland annat Skansen i Stockholm.