Stereotyper av samer i barnlitteraturen

Under 1900-talet präglades och spreds en stereotyp bild av samer till majoritetssamhällets barn och ungdomar, förmedlad av skolböcker och skönlitteratur. Samer framställdes som ett primitivt men godmodigt naturfolk som tillhörde en lägre ras och hörde hemma i fjällen.

Ovan, Lapp-Lisa av tecknaren och författaren Arnold Tilgmann ur serien Figurböckerna, 1940-tal. Lapp-Lisa är både i fråga om text och bild ett typiskt uttryck för 1900-talets stereotypa bild av samer i barn- och ungdomslitteratur. Samer framställs som härdiga och enkla naturbarn som lever lyckliga i kåtor på fjället och i samförstånd med djuren. Lapp-Lisa är tecknad som en stereotyp ”lapp”, beskriven till exempel i Läsebok för barnen i Tornedalens skolor, 1917: ””Lappen är oftast liten till växten. Han har vanligen en låg panna och utstående kindknotor. Näsan är trubbig…”. Samerna ansågs tillhöra den ”mongoliska” rasen som kännetecknades av sneda mörka ögon, brett ansikte och svart, rakt hår.

Häftets text lyder: ”Det här är jag, Lapp-Lisa som bor bland Lapplands fjäll, kom, sjung en liten visa och lek med mig i kväll. Den gamla visa ugglan hon är min lekkamrat, och Musti heter hauvan som skäller så kavat. Och mina tama ripor jag matar varje dag – har du sett bättre tippor, det tror då inte jag. Min far och mor mig låta till fjället ensam gå, i mammas varma kåta där är det bäst ändå. På fjället lunkar björnen han Lapplands konung är, där springer vargen Gråben och järven lurar där. Men när det mörknar sedan, och natten faller på, då är det tid att redan hem till sin kåta gå. Och mammas stora gryta den hängs på elden då, gröt skall oss inte tryta, mat skall ni alla få. Med mammas sked jag smakar om gröten är för salt och ved på elden makar ty ute är det kallt. När frusen man sig känner blir väntan lätt för lång. Kom bara in för vänner blir kåtan aldrig trång”.

I Läsebok för folkskolan från 1868 skrev författaren Fredrika Bremer i ”Naturskildringar från fäderneslandet: Norrland”: ”Längre upp mot norr blir det tystare. Men där borta i dessa stora, ödsliga skogsmarker, som begränsa rymden, synas väldiga rökpelare här och där uppstiga mot himmelen. Det är odlingen, som allt mera nalkas polen och som med eld röjer skogen ur vägen för plogen. Det är nybyggaren, som vandrar upp mot ödemarkerna, i det han undantränger Lappen. Instinktlikt ger denne rum. Allt mer och mer viker nomadfolket undan med sina hjordar upp mot fjällen”.

Den bild av samer och exploateringen av norra Sverige som förmedlades till majoritetssamhällets skolbarn vid 1800-talets mitt, var präglad av samtidens syn på utveckling som en ojämn kraftmätning mellan väsensskilda raser. Liksom i kolonierna utanför Europa, tillhörde ”nybyggarna” den starkare och överlägsna rasen som med naturrätten på sin sida drev undan svagare och lägre stående raser. I likhet med kolonisatörerna utanför Europa, förde ”nybyggaren” i Norrland med sig odling och kultur till landområden som beskrevs som ”ödsliga” vildmarker. Samerna definierades som ett nomadfolk som inte brukade landet och alltså inte kunde göra anspråk på att äga det, och de likställdes med skygga djur som instinktivt vek undan för ”nybyggarna”. På samma gång ansluter Bremers skildring av ”Norrland” som ödemark till andra koloniala skildringar som beskrev erövrade landområden som egentligen tomma och obebodda. De koloniala skildringarna – inklusive Bremers – är en dubbelgardering mot anklagelser om stöld och omoral. Eftersom samerna var som djur och inte odlade landet, fanns det gott om plats för ”nybyggare” som förde odlingen till Norrland. Undanträngandet av samerna var en nödvändig utveckling. Och, eftersom Norrland egentligen var en ”ödemark” fanns det strängt taget ingen som kunde beskrivas som bestulen, utträngd eller fördriven. Samerna var så få att det knappt fanns överhuvudtaget. Med början på 1800-talet formar skolundervisningen en stereotyp bild av samer som passar in i majoritetssamhällets expansion norrut och exploateringen av naturresurserna.

I skolans bildmaterial om samer, står renen ofta bokstavligen i centrum och det är nästan alltid vinter och snö. Samerna görs identiska med renar och renskötsel, och förstärker bilden av ett rent nomadiskt folk som varken kan eller vill använda och bruka det land som det svenska majoritetssamhället lägger under sig. Ovan, skolplanscher från tidigt 1900-tal, Malmö respektive Upplands museum.

Nedan, dräktdockor föreställande samer i sin ”naturliga” miljö, av C. A Söderman, ca 1867-75. Eventuellt tillverkades dockorna för att visas upp på Världsutställningen i Paris, 1867. Nordiska muséets digitala arkiv.

Det sena 1800-talets nationalromantiska hyllande av fosterlandet sammanföll med en vurm för det ”naturliga”, ”sunda” och hälsosamma. 1885 grundas Svenska Turistföreningen vars uppgift var att främja turismen och uppmuntra till upptäckande av den egna nationen genom friluftsliv och sport. Redan från början stod norra Sverige i fokus för STF:s arbete och ett av föreningens första stora uppdrag var att göra de svenska fjällen tillgängliga för turister. 1887 började man pricka ut de första vandringslederna och två år senare drog planerna igång för den storslagna Kungsleden mellan Abisko och Kvikkjokk. Den första fjällstugan byggdes 1888 – en hydda vid Varvekälven på leden mellan Kvikkjokk och Sulitelma. ”Norrland” och fjällen framställdes som en orörd vildmark där skidåkning och vandring kunde bota den civiliserade storstadsmänniskan från ångest och krämpor. Bilden av samerna som ett nomadfolk som levde ett liv på skidor i ett ständigt vinterlandskap, framstod nu som sinnebilden för den ädla vilden, som just för att hen levde så primitivt också var sund och frisk.

Under 1900-talets första år utkom en rad böcker riktade till barn som porträtterade samer i fjällmiljö som naturligt frisksportande förebilder. 1907 utkom till exempel både Olles Skidfärd av Elsa Beskow, Barnen från Frostmofjället av Laura Fittinghof och Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf. Samtliga böcker framställde fjällen som en äventyrlig och spännande miljö, och samerna som godmodiga och exotiska välkomnar besökare. I Läsebok för folkskolan inbjuds barnen föreställa sig att de reser till Finnmark i Norge ”och där utanför stationshuset står en liten pälsklädd man med ett utseende som tydligt röjer hans främmande ursprung, och med en egendomlig dräkt….han ler vänligt mot oss och det glimtar till i de mörka ögonen, som ligga djupt inne i det bruna, väderbitna, breda ansiktet”. Texten ansluter till den stereotypa beskrivningen av samer som ”småväxta…gulbrun hudfärg, brett och hoptryckt ansikte…djupt liggande ögon” (Folkskolans läsebok, 1899) Samen framställs som en främmande ras som dock inte är ondsint eller farlig. Tvärtom beskrivs samer i läseböckerna som glada, lustiga och med förkärlek för glitter och lysande färger.

Ur Elsa Beskows Olles Skidfärd, där Olle möter Fader Rimfrost som tar honom med till Kung Vinters palats där ”lappgubbar”, ”lappgummor” och ”lappojkar” tillverkar leksaker som ska bli till julklappar. När det blir rast går Olle ut med ”lappbarnen” och leker, samt lär sig åka skridskor och skida utför. Samerna framstår närmast som mytologiska sagoväsen, samtidigt som både text och bild tydligt definierar dem som ”lappar” både när det gäller utseende och kläder, framställda i enlighet med rasbiologins beskrivningar som kortvuxna med svart hår och gulaktig hy.

Bilderna av ”lapparna” som tillverkar leksaker i en kåtaliknande verkstad, är en parallell till framställningen av samer som godmodigt välkomnar turister till fjällen, och går också igen i produktionen av ”lappdockor”: samerna är tillgängliga och till för majoritetssamhällets njutning och nöje.

Under 1900-talet växer det fram en genre i svensk barnlitteratur som har tydliga likheter med skildringar av de nordamerikanska urfolken i de så kallade ”indianböckerna” som också var populära i Sverige. I böckerna reser majoritetssvenska barn norrut till vildmarken som turister och välkomnas av samiska barn, som lär dem att kasta lasso och överleva i naturen. Ofta kretsar handlingen kring spännande äventyr där de samiska barnen trots sin kunskap om naturen, måste ledas av de majoritetssvenska barnen som visar sig vara både modigare och smartare. Liksom i ”indianböckerna” framställs urfolken antingen som ensidigt ”onda” eller ”goda”, medan karaktärerna ur majoritetsbefolkningen framställs som mer sammansatta. Medan huvudpersonerna utvecklas och förändras i mötet med samerna, förblir de samiska karaktärerna oföränderliga ”naturbarn” som bestäms av sina rasegenskaper, som visserligen är beundransvärda, men som inte riktigt hör hemma i den moderna civilisationen.

Sjötorpspojkarna hos lapparna av Helmer Grundström från 1952 ingick i en serie om fyra böcker om bröderna Olle och Nils från ett fattigt torp i Lappland. Grundström som själv var från Dorotea, driver ofta med de sydländska turisternas nedlåtande bild av samer och en samisk karaktär uttalar sig om samernas fattigdom: ”Svensken sköt hans renar och stal hans pengar. Lappen kunde inte lita på svensken”. Samtidigt använder sig Grundström av bilden av de exotiska samerna som ädla vildar och beskriver ”lappmarknaden” som en ”tavla förvillande lik en kolorerad bild i någon indianbok”, och i boken finns gott om tystlåtna och tjuriga ”lappgubbar”.

Den engelska pojkboken The Lapp Mystery av S. S Smith från 1934 handlar om ”lappojken” Jona som blir vän med den finska pojken Erki. Bokens baksidestext beskriver boken som ”en rörande berättelse om mysterier och äventyr, med djupa kunskaper om ett okänt folk. Genom norra Europa strövar lapparna, en nomadisk ras som inte hör hemma i någon av de länder de genomkorsar”. En samtida engelsk recension beskriver boken som baserad på ”verklig kunskap om ett land och en ras. Vi lär oss hur lappar lever, äter, dricker, klär sig, tänker och känner”. I likhet med annan samtida barn- och ungdomslitteratur som skildrar koloniala miljöer, framställs böckerna som en slags handböcker i konsten att lära känna ”främmande raser”, och de utgår från att det är möjligt att veta vad och hur den ”främmande rasen” – i det här fallet ”lappar” – tänker och känner.

Helen och Lappflickan av Inger Brattström från 1950, försöker liksom Grundströms bok bemöta den traderade rasismen genom att låta bokens majoritetssvenska huvudkaraktär Helen förändras i mötet med den samiska karaktären Anna, bokens ”lappflicka”. Genom umgänget med Anna som är klok, vänlig och omtyckt, lär sig Helen att sluta förakta samer. Men det är inte främst beroende på Annas karaktär, utan på hennes utseende, och Helen blir Annas vän inte för att hon respekterar henne utan för att hon tycker synd om henne. Anna anstränger sig för att passa in bland de svenska ungdomarna, men ”De korta benen…gjorde hennes gång så platt…det breda, bruna ansiktet och det svarta, ibland ettriga ögonen. Och håret! Det stod som en risig buske kring pannan…ack så hon såg ut. Det var nästan genant”. ”Lappflickans” utseende visar att hon inte hör hemma i den ”svenska”, civiliserade världen och det beror enligt romanen på att ”hon är lapp i alla fall, tillhör en annan ras – en som står lägre än vi. Det skulle inte falla mig in att på allvar jämföra henne med oss”. Bokens budskap blir att även om samer och majoritetssvenskar kan bli vänner, så förblir det en ojämlik vänskap mellan två skilda raser, och att samer på grund av rasegenskaper aldrig kommer att passa in i den moderna världen.

Pia i fjällen av Viola Wahlstedt från 1951 i fransk översättning, vilket visar på omvärldens intresse för de exotiska samerna. Böckerna om Pia är en serie där storstadsflickan Pia möter sameflickan Nejta som framställs som ett glatt naturbarn ”suverän på skidor…styv på att följa ett spår…så det var som om hon hade kommit direkt ur en indianbok…en riktig lappflicka”.

I flera av de barn- och ungdomsböcker som skrevs, förekommer vuxna karaktärer som är nomadskolelärare och de samiska barnkaraktärerna går ofta i nomadskola. I böckerna framstår nomadskolorna som en nödvändig följd av rasbetingade egenskaper som gör att samerna inte kan leva bofast och passa in i ett modernt samhälle. I flera böcker finns romantiserande skildringar av besök i skolkåtor med lyckliga samebarn i röda luvor ; ”Men vad var nu detta? Hade de kommit till sagans förtrollade värld? Vimlade det inte av féer och nissar bland buskarna och snåren i gläntans utkant?”.

I själva verket var de så kallade nomadskolorna som infördes 1913 ett uttryck för den svenska statens ”lapp-ska-vara-lapp”-politik som skilde mellan å ena sidan barn till icke renägande samer och ”svenska” barn, samt å den andra de renägande samerna. Medan de förra skulle gå i den vanliga folkskolan, skulle de senare härdas för ett liv på fjället och de måste därför undervisas i kåtor som skulle göras så ”tarvliga och dåliga” som möjligt. De fasta lappskolorna där barnen fått ”ånjuta alla de bofastas bekvämligheter” hade förslappat och degenererat samernas goda rasegenskaper och gjort dem odugliga för ”sin naturliga livsuppgift”. I kåtaskolorna, sittande direkt på golvet och utan artificiellt ljus skulle samebarnen formas till rasrena ”lappar”. De skulle inte tillåtas sova i sängar, sitta på stolar, använda kniv, gaffel, lakan eller underkläder. De skulle följa en egen läroplan med egna böcker som inte innehöll för mycket teoretiska kunskaper eller omvärldskunskap eftersom de ”skulle dö ut såsom nyttiga samhällsmedlemmar” om de fick samma ”bokliga undervisning” som i de fasta folkskolorna. Förutom att nomadskolorna innebar att samiska barn medvetet fråntogs möjlighet till utbildning utöver det allra enklaste, var kåtaskolorna direkt hälsofarliga.

Trots hård kritik från inte minst den samiska gruppen, avskaffades kåtaskolorna inte förrän på 40- och 50-talen och ersattes av moderna elevhem.

I Jonas Saarinens (pseudonym för Harald Victorin) bok om Jössa Långben – nomadlärarinna, som kom 1955, speglas kritiken mot nomadskolorna: ”Lapparna skulle tvingas kvar vid kåtalivet, och en lärarinna bevars gå i lappkolt och ådraga sig reumatisk värk. Som om något så enkelt kunde stoppa upp den nödvändiga utvecklingen” och skolkåtorna beskrivs som ”kalvkättar”. Samtidigt präglas skildringen av samerna både av vildmarksromantik och civilisationskritik i beskrivningar av ”lappungar” som skinnklädda rullar runt i snön i ett fritt naturtillstånd. Bokens omslag betonar trots innehållet de ”rasmässiga” skillnaderna mellan ”lappar” och ”svenskar” med den rödhåriga, fräkniga och ljushyade Jössa mot en bakgrund av brunhyade, snedögda och svarthåriga ”lappungar” klädda i färggranna koltar.

Till höger, uppslag ur STFs årsbok 1929 om Norrbotten/Lappland som beskriver nomadskolan i idylliska ordalag med illustrationer av Ossian Elgström. Texten lyder: ”Lappbarnen få i nomadskolorna inhämta samma kunskapsmått som rikets övriga barn….men undervisningen är anpassad efter lapparnas förhållanden och behov. Särskilt vill man bibringa eleverna kunskap om fjällvärlden och renskötsel, varför det speciella ämnet nomadkunskap är upptaget på schemat”. Elgströms ljusa och färgglada framställning av nomadskolan som rejält byggd, hembonad och mysig, kontrasterar påtagligt med samtida fotografier tagna utanför och i nomadskolor som visar en betydligt torftigare och mörkare interiör.

HUVUDKÄLLOR

”Utbildning för samiska barn”. Sápmi. Samiskt informationscentrum.

”Segregerande utbildningspolitik”. Forum för levande historia.

”Kolonisation”. Forum för levande historia.

Stulet land. Svensk makt på samisk mark. Lennart Lundmark. 2008.

Vid svenskhetens nordliga utposter. Om bilden av samerna i svensk barn- och ungdomslitteratur. Gerda Helena Lindskog. 2005

Ladda ner artikel som PDF Skriv ut

Detta är utskriftsversionen av en artikel från Kunskapsbanken Bilders makt. Onlineversionen, som innehåller länkar till relaterat material, hittar du på http://bildersmakt.se/stereotyper-av-samer-i-barnlitteraturen.