Rasistiska stereotyper drabbar verkliga människor, men de avbildar inte människor. De framställer rasistiska föreställningar om människor i bildform, som etableras som ”sanningar” genom att repeteras genom historien och olika sammanhang. Rasistiska stereotyper ska avläsas som påståenden om vissa människors negativa, inre egenskaper.

Till vänster: nutida Golliwog-dockor till salu på en leksaksavdelning. Golliwog-figurens grovt stereotypa utseende för vidare de förlöjligande bilder som slavekonomin skapade för att försvara slaveriet.

Till höger, ur veckotidningen Året Runts barnsidor från 1954. Texten lyder; ”Ta nu fram papper och penna så ska du få lära dig att rita en n----, en gubbe och en groda”. Text och bild är ett påstående om att den grova, rasistiska stereotypen är en realistisk bild.

Barnkulturens groteska stereotyper har en direkt koppling till svarta människors slaveri i Nordamerika, och de förlöjligande bilder och föreställningar som slavekonomin skapade för att försvara slaveriet. Barnkulturens stereotyper plockades upp i reklam och marknadsföring och spreds över hela världen.

Ovan, till vänster: Minstrelkaraktären The Coon framställde en svart man som klädde sig i flotta och färgstarka kläder med fluga, krås och hög hatt. Ordet Coon var en grovt nedsättande beteckning på svarta människor i USA. Ordet användes ursprungligen om manliga slavar, och kommer antagligen från spanskans ”barracón”. I slavhandeln användes det för att beteckna barackerna där människor spärrades in i väntan på slavskeppen. Här: amerikanskt musikhäfte från 1890-talet. Musik och dans med ursprung i den svarta amerikanska kulturen var kommersiellt gångbar, men presenterades med förlöjligande och dehumaniserande bilder.

I mitten, Picaninny-godis från 1920-tal. Minstrelkaraktären Picaninny– en glad, korkad, busig slavflicka – har ett ”namn” som stammar ur portugisiskans ord för ”liten”, som användes för att beteckna barn i slavlaster och på auktioner.

Till höger, detalj ur reklam för det engelska företaget Robertson’s marmelad från 1957. I marknadsföringen användes en svart figur som gick under namnet Golly och som påstods ha skapats när företagets grundare besökte USA vid 1900-talets början, och såg en docka med samma utseende. Med tanke på Golly-figurens kläder, fluga och hår är det troligare att han inspirerades av de Coon- och Picaninny-stereotyper som återfanns överallt i amerikansk marknadsföring, populärkultur och de populära minstrelshowerna. Under nästan hundra år, mellan 1910 och 2001, användes figuren Golly som logotyp för marmeladen Golden Shred.

Florence Kate Uptons illustration till The Golliwog’s Bicycle Club, från 1903.

Florence Uptons Golliwog bär tydliga likheter med minstrelshowens Coon, och blev snabbt en populär figur som användes som motiv på olika produkter, men också under andra namn skapade av andra barnboksförfattare.

Överst, från vänster till höger; parfymen Golliwogg från 1919; den engelska författaren Ruth Ainsworths böcker om Rufty Tufty the Golliwog – på svenska Rufsituss, 1958 – började publiceras 1952 och är tydligt inspirerad av Uptons figur; Stickmönster för hela familjen från 1975.

Underst; författaren Enid Blyton skrev en serie böcker om The Three Golliwogs med början 1944. Här ett omslag från 1987. 1949 skapade hon också karaktären och bokserien Noddy, för yngre barn; tyg med Golliwog-mönster, nutida.

Omslag och illustrationer ur Helen Bannermans originalutgåva av Little Black Sambo

Till vänster: John R. Neills illustrationer ur en amerikansk utgåva från 1908. Sambofiguren tecknades som en stereotyp Coon med guldringar i öronen och groteskt förstorade läppar. Karaktären Mumbo tecknas som en stereotyp tjock Mammy, också i en utgåva från 1918 med illustrationer av Florence Williams. Till höger, illustrationer av Hildegaard Lupprian från 1959. Sambofiguren är en stereotypt tecknad Picaninny; en karaktär ur minstreltraditionen.

Svenska utgåvor av Sambo där figuren tecknas som en stereotyp ”svart” och omtalas som en ”n----” Från vänster till höger; illustration av Arnold Tilgman från 1940-talet; illustration ur Min Skattkammare från 1954.

I vitt spridda böcker och serier riktade till barn och ungdomar har den stereotypa bilden av ”svarta” spridits under 1900-talet och fortfarande idag.

Överst; omslag och illustration till bilderboken Kuckeliku och Hilda i skolan av Gunnar Wersén, illustrerad av Erik Persson, 1949.

Bilderna nedan: Översta raden från vänster till höger; ur den belgiska serien Asterix av R. Goscinny och A. Uderzo; ur Hergés seriealbum S/S Manitoba svarar inte, som publicerades på svenska 1971 (@Hergé Foundation). Längst ner från vänster till höger; ur Biffen och Bananen av Rit-Ola, 1950-talet; ur Rune Andreassons Teddy, en slags förstudie till serien om Bamse, 1960.