Begreppet ”naturfolk” användes med början på 1800-talet för att beskriva människor som ansågs alltför primitiva för att skapa och utveckla ”kultur”. Begreppet användes tillsammans med rasbiologins uppdelning av mänskligheten i mentalt överlägsna och underlägsna ”människoraser”. De ”underlägsna rasernas” dans, musik, kläder, språk och seder ansågs inte utgöra kulturella uttryck, utan liknades vid djurens instinktiva läten och rörelser. Musik och dans från de afrikanska kolonierna beskrevs i litteraturen och visades upp i Europa som exempel på exotism och barbari.

I Nordamerika beskrevs den svarta befolkningens musik och danser på ett liknande sätt, som groteska och löjliga. Medan ”vit”, västerländsk musik och dans beskrevs som delar av en lång kulturell tradition som byggde på skicklighet, övning och konstnärlig begåvning, betraktades den ”svarta” musiken och dansen som spontant sprungna ur ögonblicket, utan historia och traditioner.

Svartas musik och danser förlöjligades och lyftes fram som bevis på den ”svarta rasens” primitivism, djuriskhet och oförmåga att skapa verklig kultur och civilisation. Samtidigt gjorde danser och musik som skapats av svarta artister stor succé. Från sent 1800-tal och långt in på 1900-talet turnerade svarta artister med spektakulära shower i USA, Europa och Ryssland. Showerna var anpassade för en vit publik och handlingen utspelade sig ofta i kombinerade plantage- och djungelmiljöer där ”lyckliga slavar” dansade ”djungeldanser”.

Ett typiskt exempel är showen From Dover to Dixie från 1924 som turnerade under ett år i England och sedan flyttade över till USA. Den innehöll dans- och sångnummer som Djungelnätter i Dixie och Hottentot, där svarta artister dansade och sjöng i bastkjolar framför en fondmålning i form av en jättelik Mammy-figur, hämtad ur den amerikanska ”Blackface”- och minstreltraditionens romantiserande framställningar av slaveriet.

Många svarta artister blev berömda och skapade framgångsrika solokarriärer. Ändå tjänades de stora pengarna av vita agenter och manegers, samt av vita artister som approprierade svarta artisters verk och gjorde anspråk på upphovsrätten.

I den västerländska koloniala litteraturen finns sedan 1600-talet en stereotyp bild av den ”ädla vilden”. Liksom den ”primitiva vilden” står den ”ädla vilden” närmare djuren och naturen än den ”vita”, västerländska, civiliserade människan. Den ”ädla vilden” är ett oskuldsfullt och renhjärtat naturbarn. I den västerländska kulturtraditionen har stereotypen av ”den ädla vilden” ibland använts för att rikta kritik mot den egna civilisationen, som beskrivits som tillgjord, stel och överkultiverad.

Under 1900-talets första hälft kom den här strömningen inom västerländsk kulturtradition att ges namnet ”primitivism”, och den fick stort inflytande inom litteratur och konst. Primitivismen byggde på en föreställning om att icke-västerländska folk stod närmare naturen och det mänskliga ursprunget. Därför gav de fritt uttryck för sexuella och kroppsliga drifter som den ”vita” människan kunde och måste behärska för att upprätthålla civilisationen och styra världen.

Inom musik och dans blev jazzmusiken och dansen under 1900-talets första hälft sinnebild för den ”primitiva människans” närhet till ursprung och natur. Svarta artister beskrevs inte som konstnärer, utan som ”vildar” som förkroppsligade mänsklighetens urtillstånd i dans och musik. I en tysk recension av Josephine Bakers show Le Revue Négre som hade premiär i Paris 1925, skrev recensenten: ”Mänskligheten har återvänt till sitt ursprung i de skakande och lealösa kropparna….det är ett uttryck för vår innersta längtan”.

I sin essä ”’Neger och lokomotiv!’. Primitivism och modernitet i Artur Lundkvists författarskap”, skriver Michael McEachrane: ”med sina uppträdanden på Théâtre des Champs-Elysées blev Josephine Baker snabbt en ikon för all den ursprunglighet, naturlighet, kroppslighet, passion, spontanitet, sinnlighet och sexuella utlevelse Västerlandet saknade […] ’Svarthet’ och primitivism hade blivit en chic konsumtionsvara”.