Populärkulturen spred bilden av den lyckliga och dumma svarta slaven som var nöjd med sin lott och som behövde sin vita ägares beskydd och ledning. I ABC-böcker skapade för vita barn framställdes de slavbaserade plantageekonomierna i Nordamerika och Västindien som idylliska platser där glada svarta människor betjänade vita människor.

Ovan, från vänster till höger; ABC in Dixie. A Plantation Alphabet från 1873. Bilderna och texterna utgick från ett etablerat galleri av stereotypa slavkaraktärer som spreds inom populärkulturen.

I mitten, Coon Alphabet från 1898, utgick från samma stereotypa galleri, men framställer framförallt de svarta stereotyperna som dumma och löjliga.

Längst till höger; The N----- Alphabet , från Jamaica 1897. Också här användes det stereotypa galleriet av slavkaraktärer som framställdes som lata, godmodiga och förnöjsamma med slavarbetet.

Ett av slaveriet grundargument var att ”svarta” människor av naturen var lata och oföretagsamma. Om de inte tvingades att arbeta, skulle de behöva försörjas, eller svälta ihjäl. Slaveriet kunde alltså framställas som något som gynnade ”svarta” människor. Bilden ovan är en propagandaaffisch från 1866. The Freedman’s Bureau var den myndighet som skulle administrera och hantera frigivandet av slavar efter inbördeskriget.

Bild och ord är ett påstående om att slaveriets avskaffande skulle leda till att ”vita” människor tvingades försörja ”svarta” människor på grund av de senares inneboende lättja.

Galleriet av stereotypa slavkaraktärer var i hög grad en nostalgisk konstruktion som populariserades och spreds efter slaveriets avskaffande. I bilderna framställdes plantagen under slaveritiden som en idyll där lyckliga och bekymmerslösa slavar åt, latade sig, dansade och sjöng. Slavstereotyperna spreds långt in på 1900-talet i form av dansshower som turnerade också i Europa, sånger, reklam, filmer, varumärken, vykort, prydnadsföremål och böcker.

De groteskt stereotypa figurerna i kombination med egennamn är lätt igenkännbara och galleriet av slavkaraktärer blev familjära och folkkära figurer i det vita majoritetssamhällets populärkultur. Vissa av egennamnen har ett direkt ursprung i slaveriets historia. Karaktären Picaninny – en glad, korkad, busig slavflicka – har ett ”namn” som stammar ur portugisiskans ord för ”liten”, som användes för att beteckna barn i slavlaster och på auktioner. Karaktären Coon är en slavpojke, och ordet kommer antagligen från spanskans barracón. I slavhandeln användes det för att beteckna barackerna där människor spärrades in i väntan på slavskeppen. Namnet Topsy hämtades från Harriet Beecher Stowes succéroman Onkel Toms stuga från 1852, där hon är en karaktär baserad på slavstereotypen Picaninny.

Överst från vänster till höger; sånghäfte tryckt i England, 1892. Amerikanska varietésällskap turnerade i Europa med så kallade minstrelshower där slavstereotyper utgjorde en viktig del. Till höger, affisch med reklam för en av många teateruppsättningar av Onkel Toms stuga, 1899. Harriet Beecher Stowes roman har beskrivits som en antislaveriroman, men den innehöll också sentimentala skildringar av harmoniska och kärleksfulla förhållanden mellan svarta slavar och deras vita ägare. Romanen skapade inte galleriet av stereotypa slavkaraktärer, men bidrog till att sprida och popularisera fantasin om den idylliska plantagen

I mitten, från vänster till höger; tobaksreklam från 1913; vykort från ca 1920-tal. Texten lyder: ”Det syns tydligt hur hemskt jag har det”. Kombinationen av bild och text är ett påstående om att det inte var ett dugg synd om slavarna.

Längst ner; stillbild från den animerade filmen Scrub Me Mama With a Boogie Beat, från 1941; samt reklam för varumärket Topsy, apelsiner, och varumärket Picaninny Freeze som var en slags glass: 1930 och 40-tal.

I inbördeskrigets propaganda framställdes den slavbaserade plantagen som en idyllisk plats där vita ägare och svarta slavar levde tillsammans i harmoni och i enlighet med sina naturer. Efter slaveriets avskaffande populariserade den bilden ytterligare och spreds inom populärkulturen.

Mammy och Onkel Tom var två populära plantagegestalter. Mammy var en tjock, glad, lojal och kärleksfull kvinnlig figur som älskade sina vita ägare och deras barn. Benämningen Onkel Tom hämtades ur Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga från 1852, men stereotypen finns också under andra namn. Onkel Tom var en trogen och underdånig tjänare som såg upp till och älskade sina vita ägare. Liksom Mammy var han varmhjärtad och alltid vänlig och obrottsligt lojal mot ”sin” familj som var liktydigt med den vita ägarfamiljen. Båda stereotyperna användes som bevis för att slaveriet gjorde svarta människor lyckliga och nöjda.

Frän vänster till höger; Gravyren Hemliv i South Carolina publicerades i den brittiska tidskriften Illustrated London News, 1863, och visar hur bilden av slaveriet som en idyll spreds också utanför USA. I mitten, teateraffisch för uppsättning av Onkel Toms stuga, från 1899. Längst till höger, musikhäftet Carolina Mammy publicerades 1922, och det här exemplaret är en fransk upplaga, vilket också visar hur gångbara de nordamerikanska slavstereotyperna var i hela västvärlden.

Överst, från vänster till höger; slavstereotypen Mammy ur populära filmer från 1930- och 40-talen: Hattie McDaniel i The Little Colonel, 1935; i Gone With the Wind, 1939 och i Song of the South, 1946. Hattie McDaniels skådespelarkarriär är ett exempel på hur svarta skådespelare var hänvisade till att spela stereotypa roller.

Mammy användes för att sälja hushållsprodukter, förekom i många animationer, här i Scrub Me Mama With a Boogie Beat, från 1941, samt som motiv på köksföremål.

Ovan, slavstereotypen Onkel Tom i marknadsföring, som prydnadsföremål, vykort och i populära filmer. Nederst längst till vänster, James Baskett i Song of the South, 1946, och den animerade filmen Uncle Tom’s Bungalow, 1937.

I reklam och marknadsföring användes bilderna av de lyckliga slavarna och framställningen av de slavbaserade plantageekonomierna som en idyll och ett förlorat paradis, långt in på 1900-talet. Ovan två exempel från 1922 och 1939.