Yellowface
”Yellowface” är namnet på en kroppsförvandlingsteknik där en icke-asiatisk, oftast vit, skådespelare iscensätter en stereotyp representation av ”en asiat” med hjälp av smink, kläder, gester och språk. ”Yellowface” går att spåra till 1700-talets västerländska teatrar och förekommer fortfarande ofta i populärkulturella sammanhang. Imitationen har nästan alltid ett förlöjligande syfte.
Exempel på ”Yellowface” från scen, film och TV. Från vänster till höger: Geraldine Farrar i Madame Butterfly, 1907; Boris Karloff i The Mask of Fu Manchu, 1932; Artisten Kate Perry under American Music Awards, 2013; Wendy van Dijk som Ushi Hirosaki, 1999.
Det första kända exemplet på ”Yellowface” är från 1767, när pjäsen The Orphan of China sattes upp i Philadelphia. Under 1800-talet blev ”Yellowface” vanligt förekommande på amerikanska och europeiska scener i sketcher och shower med stereotypa framställningar av ”asiater” som både förlöjligades och demoniserades. Under senare hälften av 1800-talet bidrog ”Yellowface” på scen till att skapa opinion mot kinesisk invandring till USA, och till att skapa bilden av den ”Gula faran” som ett hot, till exempel pjäsen The Chinese must go!/Kineserna måste ut som lånade sin titel direkt från den politiska kampanjen.
Under 1900-talet och fortfarande idag, iscensätts stereotyper ofta som ”Yellowface” i form av den ondsinte superskurken med magiska krafter eller den sexualiserade, exotiserade ”Geishan” i populära filmer och på scen.
Max von Sydow i Flash Gordon, 1980; John Bennett i The Talons of Weng-Chiang, 1977; Christopher Lee i The Castle of Fu Manchu, 1969; Lon Chaney i Outside the Law, 1920; Hugo Weaving i Cloud Atlas, 2012; och Henry Brandon i The Drums of Fu Manchu, 1940
Den mest kände ”Yellowface”-skådespelaren som gjorde ”Yellowface-tekniken världsberömd var svenskfödde Warner Olund eller Verner Öhlund som på 1930-talet var en av Hollywoods största stjärnor, känd för sina roller som den kinesiske detektiven Charlie Chan och den onde doktor Fu Manchu.
När ”Yellowface” iscensätts används ett urval fysiska särdrag hämtade från skyltsystemet av ”en asiat”, till exempel gnagarliknande tänder, knallgul hudfärg och sneda ögon. Mickey Rooneys ”japan” försedd med utstående tänder i filmen Breakfast at Tiffany’s, 1961.
YouTube-artisten och komikern Jenna Marbles i ”Yellowface” pratar ”Yellow speech”, en påhittad ”asiatisk” förlöjligande brytning: ”Hey ching chong wing wong shake you king kong ding dong”.
Bilden i mitten: Marlon Brando som “japan” i The Tea House of the August Moon, 1956. Till höger, Rob Schneider i ”Yellowface” i I now pronounce you Chuck and Larry (2007).
HUVUDKÄLLOR
Ladda ner artikel som PDF Skriv ut
De som försvarar stereotypa bilder tycks ofta bara se och känna till just den bild de försvarar – och se den bilden som unik, medan de som känner igen stereotyperna ser repetitionen av samma bilder om och om igen genom historien och i samtiden.
Kunskapsbanken Bilders Makt drivs av Mångkulturellt centrum som en kunskapspilot inom Unesco LUCS. Med stöd av Postkodlotteriets kulturstiftelse.
Vad är en stereotyp bild?
Film, 3 min
Det här är inte jag
Icke-stereotypa bilder
