”Blackface” är en förlöjligande imitation baserad på stereotypa karaktärer. ”Blackface” populariserades under 1800-talet och har sitt ursprung i slaveriet. Den nordamerikanska traditionen har länge dominerat populärkulturen, men ”Blackface” återfinns i ett flertal länder och kultursfärer.
Traditionen där vita skådespelare sminkar sig i ”Blackface” och ”imiterar” ”svarta” människor i form av förlöjligande stereotyper, har sitt ursprung i en nordamerikansk vaudevilletradition med direkta kopplingar till slaveriet.
Från vänster till höger; i filmen The Jazz Singer från 1927, uppträdde skådespelaren Al Jolson i blackface, i sin antagligen mest berömda roll; i mitten en affisch för den engelska musikalen The Black and White Minstrel Show från 1962, en avknoppning från TV-serien med samma namn som gick i engelsk TV mellan 1958 och 1978; till höger affisch för den australiensiska operettföreställningen Black and White Minstrel Revue, från 1985.
Minstrelshowen uppstod i USA på 1830-talet. Den var en form av burlesk underhållning som kombinerade dans, musik och komiska sketcher. Vita skådespelare sminkade sig i så kallat ”Blackface” och skapade stereotypa karaktärer som framställde svarta människor som korkade, lata, vidskepliga och sorglösa vildar. Från början bestod blackface-inslagen ofta av korta sketcher och pausunderhållning, men växte snabbt till att bli en egen, framgångsrik underhållningsindustri. Många vita skådespelare blev kända och framgångsrika ”Blackface”-artister. Minstrelshowerna utspelade sig ofta i en plantagemiljö där en fast uppsättning välkända, stereotypa slavkaraktärer sjöng och dansade. Minstrelshowerna romantiserade slaveriet och framställde slavarna som lyckliga och nöjda, löjeväckande och barnsliga.
Även om vita skådespelare ända sedan 1600-talet sminkat sig ”svarta” och spelat svarta karaktärer på teaterscener, beskrivs ofta Thomas D. Rice som blackface-skådespeleriets upphovsperson. 1828 uppträdde han för första gången som karaktären Jim Crow med ansiktet svärtat med sotad kork.
Karaktären Jim Crow var en trashanksclown som rörde sig groteskt skuttande i en förlöjligande parodi på den svarta kulturens danser. Karaktären blev snabbt populär och Rice turnerade över hela USA och i England. Till Jim Crow-karaktären fogades snabbt de stereotypa karaktärerna Zip Coon och Dandy Jim och när nothäftet The Crow Quadrilles publicerades 1837, hade minstrelshowen redan hunnit bli en etablerade underhållningsform, med en fast uppsättning karaktärer som samtliga var stereotypa förlöjliganden av svarta människor.
Längst ner till höger: ett klippdockark med minstrelkaraktärer från tidningen The Boston Sunday Globe, 1896, ett mått på minstrelshowernas oerhörda popularitet hos den vita amerikanska publiken.
Den amerikanska ”Blackface”-traditionen har ett direkt ursprung i det nordamerikanska slaveriet. Samtidigt vittnar dess popularitet också utanför USA om att amerikansk ”Blackface” bara är en variant på en mer omfattande stereotyp föreställning om ”svarta” människor, som föregår det nordamerikanska slaveriet både i tid och rum. Den transatlantiska europeiska handeln med människor från Afrika tog sin början redan på 1500-talet, och innan dess bedrevs slavhandel mellan Afrikas västkust och de spanska och portugisiska Atlantöarna. Den arabiska handeln med människor från Afrika över Röda Havet och vidare österut, sträcker sig tillbaka till 600-talet.
Från 1840-talet och in på 1900-talet fanns hundratals turnerande och fasta minstrelshower i USA, och många av dem turnerade också framgångsrikt i Europa. Svarta skådespelare tilläts på scenen enbart om de uppträdde sminkade i ”Blackface”. Också efter slaveriets avskaffande 1865 var de roller som erbjöds svarta skådespelare nästan uteslutande stereotypa ”Blackface”-roller i olika varianter på minstrelshowerna.
Bert Williams (1874-1922) var en framgångsrik svart sångare, kompositör, dansare och skådespelare. Tillsammans med artistkollegorna George Walker (1872-1911) och Aida Overton Walker (1880-1914) bildade han kompaniet Williams & Walker som skapade en rad succéföreställningar på Broadway, skrev musik och sånger och skapade danser som spreds också till Europa.
Williams och Walker framträdde ofta i blackface-roller, och först mot slutet av sin långa scenkarriär fick Williams möjlighet att utveckla sin talang utanför det smala och stereotypa register som blackface-traditionen tillät.
Ändå förblev ”Blackface”-karaktärerna och minstrelshowerna i första hand en väg till framgång för vita skådespelare. Minstrelshowerna minskade i popularitet mot 1800-talets slut, men ”Blackface”-karaktärer och vita människor i ”Blackface” har förblivit ett populärt inslag i populärkulturen ända fram till idag.
Kring sekelskiftet 1900 var turnerande blackface-shower en stor nöjesindustri, som också omfattade turnéer i Europa. Vita skådespelare gjorde karriär i blackface och från 1930-talet och framåt flyttade black-face-underhållningen in i filmer, TV- och radio-shower, med kända komikerpar som Alexander and Mose och Amos’n Andy.
Överst; Bing Crosby i blackface ur filmen Dixie, 1943; Marjorie Reynolds i Holiday Inn, 1942. I mitten, från vänster till höger; den brittiska skådespelaren Billy Bennett och den australiensiska skådespelaren Albert Whelan, uppträdde i blackface som Alexander and Mose; Al Jolson, framgångsrik revyartist som spelade i blackface i filmen The Jazz Singer, från 1927, en av de första långfilmerna som delvis var en ljudfilm; Judy Garland i filmen Everybody Sing, 1938.
Därefter två annonser för utbildningspaket i hur man skapar en minstrelshow, 1920-tal; sminkburk för blackface-bruk från tidigt 1900-tal; och annons för blackface-utrustning från 1920-tal. Längst ner, BBC-showen The Black-and-White-Minstrel-Show visades i engelsk TV mellan åren 1958 och 1978; samt ur den australiensiska TV-showen Hey, Hey, It’s Saturday Show, 2009.
För att förstå ”Blackface”-traditionens omfattning och det faktum att ”Blackface” fortfarande förekommer så flitigt i reklam, modevärlden och i folklig underhållning, måste den förstås som ett påstående om ”svarta” människors underlägsenhet som är direkt kopplat till en lång och geografiskt utbredd historia om förslavande av människor från Afrika både i Europa och i Asien. Till exempel går den holländska ”Blackface”-figuren Zwarte Piet med medeltida rötter och ”moriska” kläder att spåra tillbaka till den intensiva slavhandel som bedrevs över västra Medelhavet, och den persiska ”Blackface”-figuren Haji Firuz har sannolikt också kopplingar till svart slaveri i Mellanöstern och vidare österut.
Den storskaligt kommersiella amerikanska ”Blackface”-traditionen som spreds till Europa under 1800- och 1900-talen passade väl in i rasbiologins teorier om vad som kännetecknade den ”svarta rasen”, och populariserade dess idéer. Men den gav också en ny och vinstgivande form åt fördomar om ”afrikaner” som formulerats och bildsatts redan innan rasbiologin systematiserade fördomarna och kallade det vetenskap. Oavsett sammanhang, har ”Blackface”-traditionens olika varianter en direkt koppling till en månghundraårig historia av slaveri, förtryck och exploatering.
I Nederländerna och Belgien firas Sinterklaas den femte december. Zwarte Piet-figuren är Sinterklaas clownaktiga tjänare som framställs i blackface och peruk med stora guldringar i öronen. Under firandet av det persiska nyåret Nowruz, drar Haji Firuz-figurer i ”Blackface” genom gatorna och spelar och sjunger.
”The Origins of Jim Crow”. Jim Crow Museum. Ferris State University.
”The Coon Caricature”. Jim Crow Museum. Ferris State University.
”From Iran to Peru: 10 Countries You Didn’t Know Participate in Racist Blackface Traditions”. Kiersten Willis. Atlanta Black Star, 2016.
Black Pete, Zwarte Piet: The Documentary. Shantrell P. Lewis, 2013.
”‘Zwarte Piet’ Documentary Explores Controversial Netherlands Holiday Tradition Of ‘Black Pete’ Character”. The Huffington Post, 2013.
Ladda ner artikel som PDF Skriv ut
Detta är utskriftsversionen av en artikel från Kunskapsbanken Bilders makt. Onlineversionen, som innehåller länkar till relaterat material, hittar du på http://bildersmakt.se/avhumanisering-genom-forlojligande-minstrelsy-och-blackface.
Nyfiken på allt?
Slumpa artikelDe som försvarar stereotypa bilder tycks ofta bara se och känna till just den bild de försvarar – och se den bilden som unik, medan de som känner igen stereotyperna ser repetitionen av samma bilder om och om igen genom historien och i samtiden.
Kunskapsbanken Bilders Makt drivs av Mångkulturellt centrum som en kunskapspilot inom Unesco LUCS. Med stöd av Postkodlotteriets kulturstiftelse.
Nyfiken på allt?
Slumpa artikel