I den europeiska barnlitteraturen formades och förmedlades under 18- och 1900-tal bilden av ”afrikanen” som en primitiv vilde som måste utvecklas och uppfostras av européerna. I de franskspråkiga kolonialmakterna som Belgien och Frankrike, användes begreppet ”la mission civilisatrice” för att beskriva kolonialismens våld och exploatering som ett civilisatoriskt uppdrag med närmast religiösa övertoner.

Den belgiske tecknaren Hergé tecknade ursprungligen Tintin i Kongo som en följetong i den katolska, nazistvänliga, barntidskriften Le Petit Vingtiéme, 1930. Bilden ovan är på många sätt typisk för den litteratur som riktade sig till västerländska barn och som inpräntade bilden av en europeisk överhöghet i Afrika, med europén i lärarrollen och ”afrikanerna” som elever. Tintin säger: ”Kära vänner, idag ska jag tala om ert fosterland, Belgien! (@ Hergé Foundation).

Den amerikanska författaren Edgar Rice Burroughs böcker om Tarzan publicerades först i form av en följetong i pulp-fiction tidskriften All-Story Magazine, med början i oktober 1912. Den första boken om Tarzan kom 1914, och den sista 1965, efter Burroughs död. Totalt skrev Burroughs 25 böcker som översattes och spreds i Europa, och som gav upphov till serier, filmer och biprodukter. Den första filmen gjordes 1918, och totalt har det gjorts 48 filmer. Burroughs kombinerade och renodlade centrala teman ur den koloniala litteraturtraditionen. Hans hjälte är en igenkännbar stark, modig och klok ”vit” man som räddar både ”vita” och ”svarta” människor från ondskefulla skurkar, som ibland är ”vita” och giriga, men oftare primitiva, vidskepliga medicinmän och lömska ”afrikaner”. Men till skillnad från den traditionella europeiska hjälten, är Tarzan infödd och alltså en ”vit” afrikan. Dessutom gjorde Burroughs, inspirerad av Rudyards Kiplings Djungelboken från 1894, Tarzan till ”Djungelns konung” och härskare över alla djur som han både kan tala med och kommendera.

Karaktären Tarzan ska tolkas som ett påstående om den europeiska närvaron i Afrika, både under kolonialismen och idag: den vite mannen är i själva verket en mer äkta ”afrikan” än de svarta afrikanerna, och hans hemhörighet i och rätt till Afrika, är därför större än deras.

Överst, från vänster till höger; bokomslag från 1940-tal; bokomslag Tarzan triumferar, 1931; bokomslag, 1940-tal. Nederst; uppslag ur serietidning från 1978; filmruta ur filmen The Legend of Tarzan, 2016.

I böckerna om Babar, skapade den franske författaren Jean de Brunhoff en idémässig motsvarighet till Burroughs böcker om Tarzan, men för mindre barn och i bildform. Liksom i Tarzan-böckerna, är budskapet i Babar att européerna inte bara hör hemma i Afrika, utan måste styra kontinenten eftersom ”afrikanerna” är oförmögna och alltför primitiva för att göra det själva.

Berättelsen om den föräldralösa elefanten som adopteras av en madame och uppfostras till en fransk gentleman för att sedan återvända till djungeln och grunda ett lyckosamt elefantrike efter fransk modell, påstår, liksom Tarzan, att europén egentligen är en bättre och mer äkta ”afrikan” än de svarta afrikanerna. I Tarzanböckerna är den vite hjälten djungelns konung som härskar över djuren. I Babar förkroppsligas hjältens egenskaper – godhet, civilisation, förnuft – i form av en elefant i europeiska kläder och krona. Babar är ett exempel bland många i barnlitteraturen där Afrikas vilda djur framställs som européernas allierade i kampen mot svarta afrikaner, och som mer civiliserade än människorna. Babar och elefanterna kan utan problem uppträda civiliserat och skolas till ”européer”, medan de ”svarta” framställs som löjliga när de tar på sig ”europeiska” kläder.

Överst, från vänster till höger; Sagan om Babar, 1931; Kung Babar, 1933. Underst från vänster till höger; Babars resa, 1932, samt Babars barn på äventyr, 1949.

Svenska illustrerade barnböcker om ”Afrika” och ”afrikaner” följde den västerländska mall som etablerats med början på 1800-talet och som speglar rasbiologins indelning av mänskligheten i raser med olika mentala och fysiska förmågor, och föreställningen om att inre egenskaper kunde avläsas genom utseendet. Böckerna speglar också populärkulturens tendens att starkt överdriva fysiska drag och stereotypa tillbehör, både för att särskilja och förlöjliga. ”Afrikaner” tecknades med jättelika, knallröda läppar, kolsvart hudfärg och klotrunda ögon. ”Afrikanerna” är nakna eller klädda i höftskynken eller bastkjol, bär spjut och stora guldörhängen.

I flera av de svenska böckerna ovan är bokens tema ”rasskillnader” i handlingar där ”vithet” kontrasteras mot ”svarthet” i både bild och text. Boken om Solo handlar om hur hennes vita hud och blonda raka hår gör henne speciell och enastående, och om hur de andra barnen försöker bli lika vita genom att äta krita. I Egon Mathiesens bok om Fredrik som åker till Afrika, står hudfärg och ansiktsdrag i fokus i både text och handling, liksom i boken om Kalle som i fantasin förvandlas till ”svart” med spjut och stora guldringar i öronen.

Överst från vänster till höger; Solo i n-byn av Per Rundquist med illustrationer av Robert Högfeldt, 1941; Fredrik med bilen av Egon Mathiesen, 1946; Bongo av Gunnar Wersén, 1943.

Under, från vänster till höger; Kwawa från Afrika av Karl-Aage Schwartzkopf med illustrationer av Åke Lewert, 1952; Kalle n**** av Paul Lundh ur Min Skattkammare, 1943.