Kunskapsbank om rasistiska stereotyper

Den stereotypa ”araben” i tecknade serier och filmer

I stereotypa bilder konstrueras och överdrivs ett urval fysiska särdrag och attribut. Stereotypen fungerar som ett påstående om hur ”araber” ser ut och beter sig, samt etablerar en för-sant-hållen föreställning genom att repeteras över tid och i olika sammanhang. Syftet är att både förlöjliga och demonisera.

I animerade filmer är den stereotypa ”araben” en mordisk och löjeväckande figur som framställs med turban och dragen kroksabel. Filmerna anknyter ofta till sagosamlingen Tusen och en natt som publicerades i Europa på 1700-talet och blev mycket populär.

Ovan från vänster till höger, stillbild ur Karl-Alfred möter Ali Baba och de fyrtio rövarna från 1937, och ur filmen Aladdin från 1992. Det skiljer ett drygt halvt sekel mellan filmerna men framställningen av den stereotypa ”araben” är i stort sett identisk, och utgör ett tydligt exempel på hur stereotyper etableras genom repetition i populärkulturen.

Under hela 1900-talet och fortfarande idag, skapas och återskapas ett begränsat antal förlöjligande och demoniserande stereotypa bilder av ”araben” i animerade filmer som främst riktar sig till barn. Den stereotypa ”araben” bär turban och kroksabel, och framställs som mordisk och korkad. Berättelserna hänvisar ofta till en orientalistisk föreställningsvärld med motiv och namn som hämtats från sagosamlingen Tusen och en natt; till exempel Ali Baba, Aladdin eller ”arabiska nätter”.

Under 1900-talets första hälft finns också hänvisningar till kolonialkrig, där till exempel främlingslegionen spelar en hjälteroll i kampen mot ”araberna”. Miljöerna utgörs av öknar där den stereotypa ”araben” framställs som en primitiv ökennomad, eller överdådiga palats med magdansöser, lättjefulla härskare och ondsinta trollkarlar.

I den stereotypa framställningen av ”araber” som våldsamma och dumma, repeteras en uppsättning attribut; kroksabel och turbaner eller andra huvudbonader samt skägg. ”Araberna” tecknas också ofta med blottade tänder och/eller överdrivet stora käkpartier och underbett som understryker det djurliknande, monstruösa och icke-mänskliga.

Från vänster till höger Aladdin och tjuvarnas konung, 1996, Scooby-Doo in Arabian nights, 1994, och Aladdin, 1992.

Den ondsinta trollkarlen eller visiren som använder magi och våld tecknas stereotypt med skägg, turban, höknäsa och långsmalt ansikte.

Överst, från vänster till höger, Karl-Alfred och Aladdins underbara lampa, 1939, karaktären Khartoum i Disneys TV-serie Aladdin, ur TV-serien Scooby-Doo, 2016.

Nederst, från vänster, Mr Magoo Arabian Nights, 1959, samt filmen Aladdin, 1992.

Harem, beslöjade kvinnor och magdansöser är ett vanligt inslag i serier och filmer som utspelar sig i en orientalistisk fantasi om ”Arabien”. Ovan, från vänster, Mr Magoo Arabian Nights, 1959, filmen Asterix et Cléopatre, 1968.

Den stereotypa ”araben” i serier och tecknade filmer, framställs med ansiktsuttryck och kroppsspråk som signalerar uteslutande negativa egenskaper; list, opålitlighet, girighet, aggressivitet, impulsivitet, okunnighet och dumhet. Filmtraditionen skapar en stereotyp fantasivärld som samtidigt gör anspråk på att spegla verkligheten genom användandet av plats- och egennamn kopplade till tydligt igenkännbar historia, geografi och kultur som till exempel Bagdad, Kleopatra, Ali, Farouk och Razoul.

1992 släpptes Hollywoodfilmen Aladdin. Liksom i den västerländska, koloniala traditionen är filmens ”Arabien” en ”barbarisk”, ”främmande”, bloddrypande och ociviliserad plats, som på alla sätt är västvärldens absoluta motsats. Både filmens miljö, handling och karaktärer upprepar en stereotyp västerländsk framställning av ”araber” som ”de Andra”.

Filmen Aladdin anknyter till sagosamlingen Tusen och en natt genom titeln, men den placerar samtidigt handlingen på en plats i verklighetens geografi och kultur i filmens inledning där ”orientalisk” musik ackompanjerar bilder av en öken där en ryttare på kamel närmar sig ett palats i ”orientalisk” stil.

Filmen inleddes med ett ljudspår vars text senare ändrades efter kritik och protester. Sångtextens ”land” är ”Arabien” som visserligen inte finns i verkligheten, men som är tänkt att väcka associationer till ”araber” och ”arabländer”. Originaltexterna på engelska och svenska lyder:

”Oh, I come from a land from a faraway place / Where the caravan camels roam. / Where they cut off your ear if they don’t like your face / It’s barbaric, but hey, it’s home”.

”Och jag har sett ett land och en främmande plats och kameler i karavan. / Och där öga för öga och en tand för en tand / Var den lag som man var van”.

HUVUDKÄLLOR

”Representations of Arabs and Muslims in Popular Media and Culture”. The Jack G. Shaheen Archive, at the Tamiment Library and Robert F. Wagner Labor Archives, New York University (NYU).

Reeel Bad Arabs. Filmklipp, med inledande föredrag av författaren Jack G. Shaheen, från The Screens of Terror Conference at London South Bank University. Regi: Sut Jhally. Media Education Foundation, 2006.

Reel Bad Arabs. Film i fullformat. Regi: Sut Jhally. Media Education Foundation, 2006.

Reel Bad Arabs: How Hollywood Vilifies a People. Transcript. Media Education Foundation, 2006.

Detta är utskriftsversionen av en artikel från Kunskapsbanken Bilders makt. Onlineversionen, som innehåller länkar till relaterat material, hittar du på http://bildersmakt.se/den-stereotypa-araben-i-tecknade-serier-och-filmer.