I animerade filmer är den stereotypa ”araben” en mordisk och löjeväckande figur som framställs med turban och dragen kroksabel. Filmerna anknyter ofta till sagosamlingen Tusen och en natt som publicerades i Europa på 1700-talet och blev mycket populär.

Ovan från vänster till höger, stillbild ur Karl-Alfred möter Ali Baba och de fyrtio rövarna från 1937, och ur filmen Aladdin från 1992. Det skiljer ett drygt halvt sekel mellan filmerna men framställningen av den stereotypa ”araben” är i stort sett identisk, och utgör ett tydligt exempel på hur stereotyper etableras genom repetition i populärkulturen.

I den stereotypa framställningen av ”araber” som våldsamma och dumma, repeteras en uppsättning attribut; kroksabel och turbaner eller andra huvudbonader samt skägg. ”Araberna” tecknas också ofta med blottade tänder och/eller överdrivet stora käkpartier och underbett som understryker det djurliknande, monstruösa och icke-mänskliga.

Från vänster till höger Aladdin och tjuvarnas konung, 1996, Scooby-Doo in Arabian nights, 1994, och Aladdin, 1992.

Den ondsinta trollkarlen eller visiren som använder magi och våld tecknas stereotypt med skägg, turban, höknäsa och långsmalt ansikte.

Överst, från vänster till höger, Karl-Alfred och Aladdins underbara lampa, 1939, karaktären Khartoum i Disneys TV-serie Aladdin, ur TV-serien Scooby-Doo, 2016.

Nederst, från vänster, Mr Magoo Arabian Nights, 1959, samt filmen Aladdin, 1992.

Harem, beslöjade kvinnor och magdansöser är ett vanligt inslag i serier och filmer som utspelar sig i en orientalistisk fantasi om ”Arabien”. Ovan, från vänster, Mr Magoo Arabian Nights, 1959, filmen Asterix et Cléopatre, 1968.

1992 släpptes Hollywoodfilmen Aladdin. Liksom i den västerländska, koloniala traditionen är filmens ”Arabien” en ”barbarisk”, ”främmande”, bloddrypande och ociviliserad plats, som på alla sätt är västvärldens absoluta motsats. Både filmens miljö, handling och karaktärer upprepar en stereotyp västerländsk framställning av ”araber” som ”de Andra”.

Filmen Aladdin anknyter till sagosamlingen Tusen och en natt genom titeln, men den placerar samtidigt handlingen på en plats i verklighetens geografi och kultur i filmens inledning där ”orientalisk” musik ackompanjerar bilder av en öken där en ryttare på kamel närmar sig ett palats i ”orientalisk” stil.

Filmen inleddes med ett ljudspår vars text senare ändrades efter kritik och protester. Sångtextens ”land” är ”Arabien” som visserligen inte finns i verkligheten, men som är tänkt att väcka associationer till ”araber” och ”arabländer”. Originaltexterna på engelska och svenska lyder:

”Oh, I come from a land from a faraway place / Where the caravan camels roam. / Where they cut off your ear if they don’t like your face / It’s barbaric, but hey, it’s home”.

”Och jag har sett ett land och en främmande plats och kameler i karavan. / Och där öga för öga och en tand för en tand / Var den lag som man var van”.