Målningarna som föreställde ”harem” fyllde en dubbel funktion i Europa. Dels fungerade de som en del av den koloniala politiska propagandan, som framställde ”orientaler”, ”araber” och ”muslimer” som primitiva barbarer som måste hållas på plats och civiliseras av Europa. Dels fyllde de en rent pornografisk funktion, och frossade i framställningar av nakna kvinnokroppar i erotiska poser som kunde ställas ut på muséer och hängas upp i vardagsrum utan att betraktas som stötande, eftersom de påstods föreställa ”de Andras” perversa kultur.

Till vänster, målning av den österrikiske konstnären Otto Rudolph Schatz, 1900-1961, som var känd för sin erotiska konst. I serien I haremet målade han scener som kombinerar våld, nakenhet och sexualitet och som ansluter till den propagandistiska stereotypen av den ”arabiska” mannen eller ”orientalen” som en pervers tyrann.

Till höger, fransmannen J.A.D Ingres målning Det turkiska badet från 1863. Överflödet av naket kvinnohull är typiskt för den ”orientalistiska” bildtraditionen, liksom det faktum att ”haremskvinnorna” framställs som ”vita”. ”Vitheten” anspelar på föreställningen om att det orientalistiska haremet var fyllt av offer för det som kallades ”vit slavhandel”, men också på den gängse föreställningen att ”vita” kvinnor var de mest åtråvärda.

Den stereotypa ”shejken” i västerländsk populärkultur är en liderlig och pervers despot och tyrann som lustar efter ”vita” kvinnor som han rövar bort och fyller sitt harem med. Gestalten skapades redan under 1700-talet, men populariseras ytterligare av 1800-talets orientalistiska tradition inom konst och litteratur.

1919 skrev den brittiska författaren Edith Hull romanen Shejken som var den första delen i en lång serie populära böcker med orientalistiskt motiv. Romanen filmatiserades 1921 med Rudolp Valentino i rollen som den barbariska ”shejken” som rövar bort en europeisk kvinna och våldför sig på henne. Sakta men säkert lyckas hjältinnan vinna hans hjärta genom att använda sitt överlägsna förnuft, och civilisera honom. Hulls roman la grunden för den fortfarande populära ”shejkromanen”, men motivet förekommer i en mängd andra böcker och filmer ännu idag.

Bilder från vänster till höger; studiofoto kallat Harem från 1919, och filmruta ur stumfilmen Shejken baserad på Hulls bok från 1921.

Till vänster, bild ur filmen Angelique och sultanen från 1968, baserad på en storsäljande bok. Till höger, prinsessan Leia i kedjor och stereotyp ”haremskostym” som slav hos skurken Jabba the Hutt i filmen Return of the Jedi, från 1983.

Västerländska haremsfantasier fyller en rent pornografisk funktion, men inom populärkulturen projiceras den ”onaturliga” sexualiteten på ”de Andra” i form av stereotypa ”araber”, ”sheiker”, ”orientaler” eller ”muslimer” som framställs som perversa barbarer.

Till vänster, den amerikanska porrtidningen Harem från 1968 som har undertiteln ”tidning för sheiker”.

Till höger, affisch för den amerikanska filmen Son of Sinbad från 1955, löst baserad på fransmannens Antoine Gallands bok Tusen och en natt från 1704. Bildtexten lyder ”Kvinnorna, syndfullheten…Sinbads värld”. I filmen medverkade hela 127 kvinnor, och affischens överflöd av naket kvinnohull påminner om konstnären Ingres målning De turkiska baden som gjordes hundra år tidigare.