Stereotypen av den våldsamma och primitiva ”araben” har spridits av populärkulturen sedan 1800-talets slut. I bild och text i serier, böcker och så kallad kiosklitteratur med stor spridning, har den stereotypa ”araben” framställts som ett hot mot världen, som räddas av västerländska hjältar som lika stereotypt är representanter för mod, förnuft och civilisation. Populärkulturens berättelser skapades från början i ett kolonialt sammanhang där europeisk erövring, förtryck och exploatering framställdes som en vilja att upplysa och civilisera världen.

Till vänster: Omslag från amerikansk så kallad ”pulp fiction”, eller kiosklitteratur, från 1935. Under kiosklitteraturens storhetstid under 1930- och 40-tal spreds vissa tidningar i upplagor på en miljon exemplar, och enskilda berättelser översattes och spreds också i Europa.

I mitten: Omslag från samma kioskmagasin från 1959. Berättelser som handlade om så kallad ”vit slavhandel” där hjälten räddade bortrövade och förtryckta kvinnor från stereotypa barbariska ”araber” var vanligt förekommande.

Längst till höger: Marvelkaraktären Scimitar/Kroksabeln som skapades 1976, och vars karaktär beskrivs: ”när han blir arg förlorar han förmågan att resonera… han överskattar sin skicklighet och är dum nog att tro att han har något att sätta emot Iron Fists oöverträffade stridskrafter”. Scimitar är en modernare version av det tidiga 1900-talets framställningar av kampen mellan ”förnuftiga européer” och ”irrationella araber”.

I den koloniala propagandan framställdes de europeiska kolonisatörerna som både segrare och befriare, som räddade de koloniserade folken från deras våldsamhet och brist på civilisation, utveckling och förnuft. På bilderna ovan symboliseras Frankrike av gestalten Marianne som en jättelik figur som klädd i oskyldigt vitt bringar rikedom, välstånd och fred till Marocko och Algeriet.

På bilden till vänster omges Mariannes huvud av en strålande gloria som anknyter till den kristna traditionens framställning av jungfru Maria. Marianne framställs alltså som en vårdande, ömsint moder i förhållande till ett koloniserat folk, framställt som hjälplösa, tacksamma barn. I bakgrunden syns en vitklädd, fransk kolonialofficer och en infödd soldat – en så kallad ”spahi” – som gör honnör. Den koloniala propagandan framställer den koloniala erövringen och styret som en harmonisk ”familjegemenskap”, där Frankrike i form av Marianne och den vitklädde officeren framstår som välvilliga och vårdande föräldrar, och de koloniserade folken som lydiga barn. På bilden till höger, befinner sig en hög med vapen i bildens mitt, medan figuren Marianne överräcker en olivkvist till den knäböjande mannen till höger. Olivkvisten är en fredssymbol och fungerar här som ett påstående om den fredlighet som kolonisationen skapar, och som avslutar de koloniserade folkens tidigare primitiva våldsamhet och krigiskhet.

Till vänster, omslag till den franska veckotidningen Le Petit Journal där Frankrike, symboliserat av Marianne, möter tacksamma marockaner efter skapandet av ett franskt protektorat i Marocko, 1911. Texten lyder: ”Frankrike kommer fritt att kunna föra civilisation, rikedom och fred till Marocko”.

Bilden till höger, plansch för skolbruk: ”Erövring och civilisation”. Frankrike, symboliserat av Marianne och tacksamma algerier efter den franska erövringen av Algeriet 1830.

Under den koloniala epoken framställdes Mellanösterns och Nordafrikas kulturer och religioner som primitiva och våldsamma, men som besegrade av västerländsk rationalism och därför i huvudsak ofarliga. Stereotypa bilder av beväpnade ”araber” eller ”muslimer”, ofta i ökenmiljö, återfanns inom populärkultur och i reklamen som ett tecken på att deras exotiska ”vildhet” var kuvad och tillgänglig för västerländsk konsumtion.

Ovan, affisch och detalj av affisch från Världsutställningen i Chicago 1893. Reklam för Buffalo Bills mycket framgångsrika show. Texten lyder: ”De vilda, barbariska och civiliserade rasernas vilda rivalitet”. Bildtexten anknyter till rasbiologins spridande av föreställningen att mänskligheten gick att dela in i raser som kännetecknades av naturgivna inre egenskaper. Vissa människoraser var av naturen mer civiliserade, ovan företrädda av Buffalo Bill själv och ryttaren iklädd vit uniform, som representerar en rysk kosack. Övriga ryttare representerar de ”vilda och barbariska raserna”.

Inom populärkulturen samexisterade bilden av primitiva och mordiska ”araber” som ett hot mot västvärldens civilisation, med bilden av bilden av ”araber” som exotiska och tämjda vildar, som kunde avnjutas av den västerländska publiken i form av shower, reklam och produkter. Den förra bilden fungerade som propaganda för kolonisation och förtryck, den senare fungerade som en bekräftelse på västvärldens övermakt som tillgängliggjorde den erövrade världen för västerländsk konsumtion.

Till vänster, omslag till den franske arméofficeren Emile Driants roman Den svarta invasionen, från 1895.

I mitten, reklam för utställningshallen Olympia, London. Texten lyder: ”Utställning av araber från Saharaöknen”, 1897. Reklamens ”araber” framställs i samtliga fall som beväpnade ökennomader, men inte som hotfulla eftersom de kan kontrolleras och motståndslöst konsumeras.

Till höger, cigarettreklam från 1900-talets början. Bilden föreställer en stereotyp ”turk” med fez och kroksabel. Det osmanska rikets försvagande och den europeiska koloniala expansionen under 1900-talets början, innebar att den stereotypa ”turken” som under hundratals år framställts som ett blodtörstigt monster i den kristna propagandan, förvandlades till en exotisk, ofarlig figur som användes flitigt i reklamen för bland annat koloniala varor som cigaretter och kaffe.

Under 1900-talets första hälft blomstrade den så kallade kiosklitteraturen, eller på engelska ”pulp fiction”. Under storhetstiden på 1930- och 40-tal, utkom det ungefär 130 enskilda tidskrifter inom genren på den amerikanska marknaden, och vissa kiosktidskrifter hade en upplaga på en miljon exemplar. USA dominerade kiosklitteraturen, men enskilda berättelser översattes och publicerades på en europeisk marknad, också i Sverige där den så kallade westerngenren var mest populär. Kiosklitteraturen förmedlade en världsbild som på djupet präglades av kolonialism och rasbiologi. I berättelser kämpade västerländska hjältar mot stereotypa representanter för ”barbariska raser” som ägnade sig åt vit slavhandel, droghandel, eller försökte ta över världen.

På bilden, omslag från 1930- och 40-tal från ett urval tidskrifter ur genren. Oriental Stories var en avknoppning från den vitt spridda Weird Tales, som publicerades mellan 1930-1934. Oriental Stories bytte så småningom namn till Magic Carpet Magazine eller Den flygande mattan, vilket anspelar på berättelserna ur sagosamlingen Tusen och en natt som sedan 1700-talet varit populär i Europa och bidragit till att forma en fantasi om ”Orienten” som en plats fylld av magi, våldsamhet, monster och överdådiga palats. Den så kallade ”Orienten” omfattade Nordafrika, Mellanöstern och den asiatiska kontinenten hela vägen till Stilla Havet. Skurkarna utgjordes av omväxlande ”araber” eller sydostasiater.

I dagens populärkultur återfinns samma stereotypa ”arab” som vid förra seklets början. Det är en stereotyp som kombinerar ondska, dumhet och våldsamhet, och vars främsta funktion är att förkroppsliga ett hot som besegras av berättelsens hjältar.

Från vänster till höger; de mordiska och löjliga skurkarna Abdul och Abdul ur Marvel Comics, 1997 som utgör exempel på hur stereotyper, också våldsamma sådana, används för att förlöjliga.

I mitten karaktären ”Mad Arab”/”Den galne araben” eller Abd-el-Hazred, också omnämnd som ”Dödsguden”. Figuren dök upp som en fiende till hjälten Tarzan, 1978 och tecknades fram till 1994.

Till höger, skurken Ra’s al- Ghul eller ”Demonhuvudet”, dök upp i Batman första gången 1971 och förekommer fortfarande. Med hjälp av magi och krigare beväpnade med den kroksabel som är vanligt förekommande som en del av den stereotypa ”araben”, har han som mål att ta över världen. De båda senare figurerna är dels exempel på hur den stereotypa onda ”araben” ibland kopplas till månghundraåriga föreställningar om ”Orientens” onda trollkarlar som använder magi för att förgöra världen, dels den kristna kyrkans ännu äldre propagandatradition där islam framställdes som dyrkan av demoner och djävulen.