Den kristna konstens framställning av romer som främmande i förhållande till den kristna gemenskapen, har en motsvarighet i den kristna kyrkans och centralmakternas behandling av romer och resande.

På 1500-talet förbjöd den svenska kyrkan sina präster att befatta sig med den folkgrupp som benämndes ”tartare”. De fick inte döpas, vigas eller begravas i kyrkan, och påbudet hade motsvarigheter i andra europeiska länder. I en europeisk kultur som helt dominerades av kristendom innebar utestängning ett svårt socialt stigma och anklagelser om trolldom kunde leda till döden.

I den kristna konsten framställdes ofta romer som spår i hand, som ett tecken för häxeri och trolldomskunnande. Den sekulära konsten övertog den stereotypa bilden av spående romer men kombinerade den ofta med en lika stereotyp bild av romer som tjuvaktiga och svekfulla. Också här fanns motsvarigheter i myndigheternas propaganda som beskrev romer och resande som våldsamma och opålitliga tjuvar.

Parallellt har den kristna kyrkans propaganda som framställde romer och resande som trolldomskunniga och i förbund med onda makter, levt kvar inom folktro och populärkultur fram till våra dagar. Den stereotypa ”spåkärringen” som använder förbannelser och häxkonst för att utpressa och skada majoritetssamhället förekommer till exempel flitigt än idag.

Den stereotypa bilden av romer och resande som lögnaktiga tjuvar och bedragare spreds både inom vetenskap, media och populärkultur. Den var inte längre kopplad till den kristna kyrkans propaganda som betonade trolldom, utan framställde istället lögnaktighet, bedrägeri och stöld som en del av romers och resandes natur och livsföring. I en svensk avhandling i filosofi från 1730, påstods att romerna ägnade sig åt ”förräderi, plundring, bedrägerier, stölder…kiromanti, och lurendrejeri” (kiromanti är konsten att spå i händer). Gemensamt för den kristna och sekulära propagandan var den stereotypa bilden av romer som ”främmande” och hotfulla i förhållande till det goda samhällets gemenskap och värderingar.

I 1800 och 1900-talets svenska litteratur finns många exempel på stereotypa framställningar av romer och resande som kriminella och opålitliga. Majoritetssamhället framställs som ett oskyldigt offer för en invasion av fientliga, rasmässigt underlägsna ”främlingar” och fördrivande av och våld mot romer och resande framstår därför som ett nödvändigt försvar mot en moralisk upplösning som hotar att utplåna den goda ordningen.

Strindbergs Tschandala från 1889 utspelar sig på 1600-talet och skildrar enligt en samtida recension: ”den våldsamt rasande kampen mellan ariern, intelligensaristokratin…och ättlingen av en moraliskt oren stam, ’zigenaren’ med de råa vildeinstinkterna…till slut måste ariern anlita all sin överlägsna intelligens för att trampa ihjäl sin fiende”.

Viktor Rydbergs roman Singoalla om kärlekshistorien mellan riddarsonen Erland och ”zigenarhövdingens” dotter Singoalla gavs ut i fyra omskrivna versioner under 1800-talets senare hälft. I de tidiga versionerna stod kritiken av kristendomen i centrum, medan de senare versionerna ställde kampen mellan de goda, ”blonda” arierna och de ”mörka”, lömska och mordiska ”zigenarna” i centrum. Det är tydligt att Rydberg påverkades av den samtida debatten och litteraturen om ”zigenare” och ”tattare” som ”rasfiender”, mot vilka civilisationen med alla medel måste skyddas.

Rydbergs roman filmatiserades 1949, och utgjorde en i en lång rad svenska filmer som från 1920-talet och långt in på 60-talet framställde romer och resande som farliga, lömska hot mot majoritetssamhället. Filmernas hjältar var genomgående blonda, hårt arbetande och hederliga bönder, medan skurkarna var svartmuskiga, lömska och smutsiga ”tattare” eller ”zigenare” som levde på att stjäla. I filmerna slut drivs ”tattarna” och ”zigenarna” bort, och den goda och lyckliga ordningen återställs. I recensionerna av filmen I mörkaste Småland från 1943 kunde man läsa: ”I mörkaste Småland är, trots inslaget av tattarpack och andra småkriminella företeelser, aldrig direkt rå. Men den har som sagt i stället en underton av ömhet för det fattiga Småland och dess strävsamma inbyggare, som stämmer varje ärlig svensk välvillig...Vänskapen mellan de båda krumelurerna Johannes och Cornelius och deras gemensamma mellanhavanden med tattarbyket på den sistnämndes gård är fyndigt tillrättalagt för ett bra filmslut med en finare slagsmålsklimax och åtföljande seger för lagens förut något illa hunsade väktare”.

Framställningen av romer och resande som lösdrivande och lögnaktiga tjuvar har i olika former traderats under mer än ett halvt årtusende. De stereotypa bilderna har etablerat en föreställning om romer och resande som ett hot mot samhällets ordning. Precis som i den tidiga kristna konsten, framställs romer i dagens media och populärkultur som främmande i förhållande till den goda gemenskapen och som till naturen tjuvaktiga och opålitliga. Den stereotypa bilden används både i romantiserande och demoniserande sammanhang, men i både är föreställningen om främmandeskap central.