Systematisk registrering av romer och resande påbörjades redan under 1880-talet i ett flertal europeiska länder. Registreringen motiverades med behovet av kontroll, och påstods vila på ”vetenskapliga” grunder som beskrev romer och resande som en avvikande och hotfull grupp i förhållande till majoritetssamhället, som därför måste övervakas.

Från vänster till höger: ett franskt så kallat ”Carnet anthropométrique de bohemes”. Ett identitetskort försett med foto, fingeravtryck och uppgifter om utseende som alla franska romer och resande över tretton års ålder tvingades bära fr om 1912. Identitetskortets namn – bokstavligen ”människomätande” – hänvisar uttryckligen till rasbiologins föreställningar om att människor gick att dela in i raser med olika egenskaper, baserat på längd, hår- och ögonfärg, näsans och öronens form, pannans utseende och så vidare. 1969 ersattes identitetskortet av ett så kallat ”carnet” eller ”livret” ”spécial de circulation” som också innehöll foto, uppgifter om utseende, och som också kontrollerade förflyttningar inom och utanför landet. Skillnaden var att kortet inte längre använde ordet ”nomades” eller motsvarande, utan istället var obligatoriskt för människor som ”saknar fast bostad”. Kortet kritiserades ändå av FN eftersom det i praktiken innebar en riktad registrering av just romer och resande. 2015 avskaffades kortet.

I mitten, omslag från Alfred Dillmans Zigeunerbuch från 1905, med numrerade foton på människor som identifierats som ”zigenare”. Registret uppdateras regelbundet och 1936 innehöll den 19 000 namn och foton. Zigenarboken fick betydelse för den tyska nazistregimens utrotningspolitik riktad mot romer och resande.

Till höger, förstasidan på Dagens Nyheter den 23/9, 2013, då det avslöjades att den svenska polisen under ett flertal år byggt upp ett så kallat ”Romregister” som innehöll uppgifter om namn, adresser och familjeförhållanden och som omfattade drygt 5000 vuxna och barn, samt även avlidna människor. Registret baserade sig i likhet med andra register av samma slag, uteslutande på myndigheternas identifiering av någon som rom.

Överst, tyska och holländska målade varningsskyltar från 1700-talet som sattes upp för att påminna romer och resande om de spö- och dödsstraff som väntade om de försökte slå sig ner på en plats. Raden längst ner, nutida förbudsskyltar riktade mot ”nomader”, ”resande”, ”vagabonder” och ”zigenare”.

Från vänster till höger; ifylld blankett ur Socialstyrelsens Inventering av tattare från 1942-44. Socialstyrelsen efterfrågade specifikt ”avvikande utseende eller rasdrag” och forskare har påpekat att uppgiftslämnande polis ofta hade svårt att ange något ”avvikande” i de så kallade ”tattarnas” utseende. Identifieringen av ”tattare” i registret byggde snarare på lokala fördomar och hörsägen som pekade ut vissa individer och släkter. Till grund för socialstyrelsens instruktioner låg rasbiologins stereotypa bilder av romer och resande som hävdade att deras påstått ”asociala” och ”kriminella” natur gick att avläsa i form av ”rastypiska drag” avseende ögon-, hår-, och hudfärg, pannans lutning, ögonens placering och näsans form.

I Sverige utgjorde Herman Lundborgs bok Svenska folktyper. Bildgalleri, ordnat efter rasbiologiska principer, från 1919 en källa till utseendebaserad kategorisering, liksom den Folktypsutställning som turnerade runt i Sverige samma år.

Till höger, illustration av Albert Engström ur Läsebok för svenska folket, från 1938. Novellen handlar om en präst som berättar om hur han och några vänner i samförstånd med länsman och andra ortsbor, med våld fördrivit ”tattare” från byn. Novellen låter prästen beskriva sina handlingar som en ”gudomlig rättvisa”, medan ”tattarna” beskrivs som kriminella, våldsamma och fega. Albert Engströms novell utgör ett inslag i populärkulturens spridande av stereotyper i bild och ord. Bilden ansluter sig till rasbiologins framställning av yttre ”rasdrag” som påstods känneteckna romer och resande: mörkhyade med svart hår och krokiga näsor, men också vitt spridda stereotypa beskrivningar av romers och resandes utseende som ”lömskt”.

Överst, från vänster till höger; notis ur svensk dagstidning, 1882. Texten handlar om det faktum att bötesbelopp kunde utdömas till de som lät romer eller resande övernatta på gården eller markerna; ”personer inom socknen som lämna nattlogi åt kringresande tattare, skola böta från och med 5 till och med 20 riksdaler”. Till höger, förstasida ur Värmlands Folkblad, 1942, som handlar om hur en kommun vänt sig till regeringen med en begäran om att ”tattarproblemet” åter måste utredas. Skälet anges vara att vissa byar i socknen bebos av resande som ”terrorisera hela bygden”.

Nederst, artiklar ur svensk press från 1930- och 40-tal. Den så kallade ”tattarfrågan” behandlades i ett flertal statliga utredningar och kartläggningar under 1900-talets första hälft, präglade av samtida rasbiologiska föreställningar som beskrev resande och romer som av naturen ”asociala”, ”lättjefulla”, kriminella och våldsamma.

Ovan, från vänster till höger: tjeckisk skylt från 1920 som förbjuder ”zigenare”; italiensk skylt från 2012, texten lyder: ”På grund av upprepade stölder får ”zigenare” inte komma in”; engelsk skylt från 2013: ”Vi serverar inte rumänska eller östeuropeiska ”zigenare””.

Nedan från vänster till höger: omslag på fransk tidskrift från 2013 med rubriken; Överdos på romer…; i mitten, skylt på bänk i väntsalen på Linköpings tågstation, 2014. Kommunchefen uttalade sig apropå skylten: ”De är ju inte här för att sitta och värma sig i en väntsal. De är ju här för att tigga ihop pengar till att ta sig hem. Jag tror att vi skulle göra migranterna en otjänst genom att isolera dem på ett varmt och ombonat ställe att vara på”.

Längst till höger, fransk skylt som förbjuder tillträde för ”resandefolk”.