Ovan till vänster ur uppsättning av Georges Bizets opera Carmen från 1875. Karaktären Carmen är en typisk representant för den stereotypa ”zigenerskan”: hon lever för dagen och flirtar med och förför alla män hon möter. Operan slutar med att hon mördas av en av de män som hon förlett och sedan övergivit.

Till höger, ur Viktor Rydbergs roman Singoalla, en illustration av Carl Larsson, 1894. I romanen förförs riddarsonen Erland, med ”gula lockar”, av ”zigenardottern” Singoalla med ”kolsvarta lockar över blottade skuldror och blixtrande svarta ögon”. Romanen slutar med att både Erland, Singoalla och deras barn som får namnet ”Sorgebarn” dör. Både Carmen och Singoalla skildrar hur den goda normaliteten hotas av ”det främmande” i form av en stereotyp ”zigenerska”.

Nedan från vänster till höger; filmaffisch för Singoalla från 1949, som på engelska gavs titeln Gypsy Fury, ”Zigenskt” raseri; i mitten bildruta ur Ringaren i Notre Dame, 1956, baserad på Victor Hugos roman från 1831. Alla män blir förälskade i den vackra Esmeralda, och romanen slutar med hennes död. Hugos roman innehåller också den stereotypa framställningen av romer och resande som barntjuvar, eftersom Esmeralda under handlingen gång avslöjas vara ett kidnappat barn; till höger, reklam för Sherlock Holmesfilmen A Game of Shadows från 2011, med ”zigenerskan” Simza. Båda Singoalla, Esmeralda och Simza är exempel på den stereotypa framställningen av den passionerade och hetlevrade ”zigenerskan”.

Målningar av den halvnakna ”zigenerskan” i sexuellt inbjudande poser med utsläppt, rufsigt hår, guldringar i öronen och halvöppen mun, beskrivs ofta som ”hötorgskonst”, men är en genre där också etablerade konstnärer verkat och verkar.

Till vänster, den ungersk-norske konstnären Charles Roka (1912-99) vars målningar säljs på auktionshus idag. I mitten den fransk-belgiska seriefiguren Méjäi, som beskrivs som en ”egyptisk zigenare” och lönnmördare som använde både gift och kniv mot sina offer.

Till höger, bildruta ur amerikanskt seriemagasin, ”Zigenarens” förbannelse, från 1950-talet. Texten lyder: ”En romsk förbannelse brygd i en kittel av bitter hämndlust och kryddad med de svarta hatets gift. Stackars han som är dess offer...”. Texten anspelar på den stereotypa bilden av ”zigenerskan” som använder trolldom för att förföra.

Med början på 1920-talet och långt in på 60-talet producerades en rad svenska filmer där huvudpersonerna var blonda, hårt arbetande bönder vars hederliga livsstil hotades av svartmuskiga och lömska ”tattare” eller ”zigenare”. I centrum för konflikten stod ofta en ”svensk” ung man som frestas av en ”tattarkvinna”, men som i slutet väljer den fina ”svenska” flickan, medan ”tattarna” och ”zigenarna” drivs bort.

Till vänster, filmruta ur stumfilmen Kvarnen från 1921, där ”tattarflickan” Lisa försöker förföra mjölnaren Jacob för att bli fru i huset. Samtidigt har hon en kärleksaffär med mjölnardrängen. När mjölnaren upptäcker kärleksparet dödar han dem, men frikänns av rätten.

Till höger, den ”oblyga” tattarflickan Fia i filmen Folket i Simlångsdalen, från 1947. Filmen är en av många gjorda vid samma tid där ”svenska” bönder hotas av våldsamma och kriminella ”tattarföljen”.

Från vänster till höger; omslag till den brittiska författaren D.H Lawrences kortroman Oskulden och ”zigenaren” från 1930 som handlar om hur en ung engelsk kvinna förförs av och sexuellt befrias av en ”zigenare”.

Längst till höger, måleribok för barn utgiven av den tjeckiska polisen, 2014, där en blond flicka lockas bort av en ”zigenare”. Mannens mörkare hudfärg i bilden syftar till att visa honom som ”den Andre”, det vill säga en ”främmande”.