I populärkulturen återskapas ett begränsat antal stereotyper av ”asiater” om och om igen. Kvinnliga skådespelare har antingen tvingats spela roller som den underdåniga ”Geishan”, eller roller som anspelar på stereotypen ”Dragon Lady”, en maktlysten och intrigant karaktär. Manliga skådespelare hänvisas till roller som demoniska superskurkar; experter på kampsport; eller löjliga nördar. Ovan från vänster, Miiko Taka och Marlon Brando i Sayonara, 1957; Kelly Hu som karaktären Lady Deathstrike i X-men; Brian Tochi i Nördarna kommer, 1984. Nedan: stridsscen i Avenging Eagle, 1978.

Kvinnliga skådespelare med asiatisk bakgrund är ofta hänvisade till klichéfyllda roller. Från vänster till höger, affisch för filmen Memoirs of a Geisha från 2007, baserad på en roman av amerikanen Arthur Golden, 1997.

Den kinesisk-amerikanska skådespelerskan Anna May Wong (1905-1961) var framgångsrik men hänvisad till två rolltyper. I stumfilmen Picadilly från 1929 spelade hon en exotisk halvnaken dansös; en variant på stereotypen ”China Girl” eller ”Lotusblomman”. I filmen Drakens dotter från 1931 spelade hon den kvinnliga superskurken Fa Lo Sueeh, som är en variant på stereotypen ”Drakkvinnan”. Längst till höger karaktären Mizuki eller ”Witch” ur filmen 47 Ronin från 2013, spelad av Rinko Kikuchi. Mizuki tillhör den onda sidan och använder magi för att förgöra hjälten. Bland annat förvandlar hon sig till en drake.

Båda stereotyperna innebär en sexualisering av den asiatiska kvinnokroppen som visas fram lättklädd och i utmanande poser. Medan sexualiteten i stereotypen ”Dragon Lady” signalerar svekfullhet och fara, signalerar sexualiteten i den stereotyp som ibland kallas ”Lotusblomman” undergivenhet.

Manliga skådespelare med asiatisk bakgrund har på samma sätt varit hänvisade till att spela stereotypa roller som å ena sidan framställer asiatiska män som demoniska, iskalla superskurkar, som använder sina kunskaper i magi för att bygga världsomspännande brottssyndikat och/eller är experter på kampsport.

Bilder ovan: James Hong som Lo Pan i Big Trouble in Little China, 1986. Jet Li som Mandarinen i The Mummy; Tomb of the Dragon, 2008. Cary-Hiroyuki Tagawa som Shang Tsung i Mortal Kombat,1995.

Parallellt med den stereotypa framställningen av ”asiatiska” män som superskurkar förekommer en lika stereotyp bild där asiatiska män systematiskt feminiseras, avsexualiseras och framställs som fysiskt svaga, socialt hämmade och fjantiga. I båda fallen kontrasteras stereotyperna mot vita, manliga rollkaraktärer som förenar fysisk styrka, sexuell attraktionskraft och godhet.

I den romantiska tonårskomedin Sixteen Candles från 1984, spelar Gedde Watanbe den kinesiska utbytesstudenten Long Duk Dong som fungerar som en löjeväckande bifigur i förhållande till de i övrigt vita skådespelarna och deras kärleksintriger och konflikter som han varken kan delta i eller förstå. Journalisten Jeff Yang på Wall Street Journal har beskrivit hur han som tonåring såg filmen tillsammans med sina vita vänner som skrattade högt, medan han våndades över den stereotypa bilden av ”asiaten” med det fåniga namnet, pottfrisyren och en löjlig brytning. Namnet Long Duk Dong har en sexuell syftning som ironiskt understryker karaktärens brist på sexuell attraktionskraft.

Skådespelare med asiatisk bakgrund är ofta hänvisade till stereotypa roller. Till vänster Ken Jeong i rollen som gansterledaren Leslie Chow i filmerna Baksmällan (2009, 2011, 2013). Chow är på många sätt en traditionellt stereotyp asiatisk superskurk som handlar med droger, men han framställs samtidigt som löjlig och feminin i sitt kroppsspråk. Han uppträder ofta naken, och det skämtas mycket om hans längd, lilla penis och små fötter.

Till höger, filmrutor ur TV-serien 2 Broke girls, där Matthew James Moy spelar restaurangägaren Han Lee. Många av skämten utgår från Han Lees brist på sexuell attraktionskraft, hans längd och allmänna töntighet.