Det ”asiatiska” språket som ett löjligt nonsensspråk
1800-talets rasbiologi rangordnade världens språk, och beskrev icke-europeiska språk som underlägsna och primitiva. Så kallad ”Yellow speech” – en påhittad ”asiatisk” brytning - används fortfarande i stereotypa framställningar av sydostasiater för att förlöjliga och avhumanisera.
I den västerländska populärkulturen framställdes det ”asiatiska” språket redan på 1800-talet som ett löjligt nonsensspråk. Till vänster, skivomslag från 1917. Sången handlar om ”Herr Ching Chong”. I mitten, affisch från filmen Ching Ching Chinaman, 1922. Till höger, ett exempel på så kallade ”ching chong memes”. På internet sprids begrepp, slogans och föreställningar genom memes, ofta bildsatta. Nederst till vänster antihjälten ”Chop Chop”, vars engelska återges som stereotypt ”bruten”, och därför som barnslig och löjlig, 1940-tal. Till höger Elsa Beskows bok Lillebrors segelfärd, 1926. De kinesiska bärarna heter ”Tjipp” och ”Tjopp”.
Den rasbiologiska indelningen av människor i överlägsna och underlägsna kategorier omfattade också språk, och icke-europeiska språk framställdes som mindre uttrycksfulla , och ibland som jämförbara med barnspråk. Ljudhärmande och förlöjligande efterapningar av asiatiska språk och namn blev en del av den stereotypa framställningen av asiater, och befäste bilden av betydelselösa och mindervärdiga nonsensspråk.
Från det sena 1800-talet och framåt finns mängder av ramsor på olika europeiska språk, som uttrycker rasistiska föreställningar i språklig form.
”Ching chong, Chinaman, Sitting on a wall. Along came a white man, and chopped his head off.”
”Tjing Tjong, Kinaman, Sitter på muren. Så kom en en vit man, Och högg av honom huvudet” (Barnramsa upptecknad på den amerikanska västkusten 1870-tal)
Det ”asiatiska” språket framställt som ett löjligt nonsensspråk. Till vänster siameskatten ur Walt Disneys Aristocats från 1970. Den svenska sångtexten lyder: ”Hong-Kong, Tjo, Tjing-Tjong, Siameskatt. Bing, bing, bong.” Till höger stillbild ur Povel Ramels framförande av Sukiyaki Syndrome, 1979. Ur sångtexten: ”A kind of Sukiyaki, ah, that’s a mix of Tokyo Sukiyaki with the Itziskita Taki Osaka Sukiyaki with the Okamutu Kaki Yokohama Sukiyaki with the icy Matamaki Nagasaki Sukiyaki with the Hirohito Haki.” Både siameskatten och Povel Ramel uppträder här i så kallat ”Yellowface”, en stereotyp framställning av ”asiater” som konstruerar och överdriver ett urval fysiska särdrag.
En del av den språkligt grundade stereotypisering baserades på en påhittad ”asiatisk” brytning och språkliga felaktigheter som framställdes som löjliga, så kallat ”Yellow speech”. ”Asiatisk” brytning spred och befäste föreställningen att asiater var fysiologiskt oförmögna att rätt tala de europeiska språk som betraktades som överlägsna.
Det ”asiatiska” språket framställs rutinmässigt som ett löjligt nonsensspråk också i dagens västerländska populärkultur. Till vänster SL-affisch från 2014 som använder den språkligt grundade stereotypen av ”asiatisk” brytning och felaktig grammatik på engelska. Hunden på bilden är den japanska hundrasen Akita. Till höger, svensk annons från 2014. Mannen uppträder i så kallat ”yellowface”, det vill säga utklädd till stereotyp ”japan” med stora framtänder och pannband. Språket i bilden är ett exempel på stereotyp framställning av ”asiatisk” brytning och språkliga felaktigheter.
HUVUDKÄLLOR
Ladda ner artikel som PDF Skriv ut
De som försvarar stereotypa bilder tycks ofta bara se och känna till just den bild de försvarar – och se den bilden som unik, medan de som känner igen stereotyperna ser repetitionen av samma bilder om och om igen genom historien och i samtiden.
Kunskapsbanken Bilders Makt drivs av Mångkulturellt centrum som en kunskapspilot inom Unesco LUCS. Med stöd av Postkodlotteriets kulturstiftelse.
Vad är en stereotyp bild?
Film, 3 min
Det här är inte jag
Icke-stereotypa bilder
