1800-talets rasbiologiska föreställningar byggde på en idé om att den ”vita rasen” måste kuva och fostra primitiva och underutvecklade folk; en uppgift som krävde våld och förtryck. I populärkultur riktad till en vit, kristen och västerländsk publik, framställdes därför våld som riktade sig mot ”de Andra” som nödvändigt, men också som en källa till humor. Bilder och berättelser där ”de Andras” död framställdes som en lustighet, både byggde på och bidrog till avhumaniseringen. Det avhumaniserade våldet återfanns också i böcker och produkter som riktade sig till barn, som på det sättet tidigt skolades in i att uppfatta ”svarta” människor i allmänhet och ”svarta” barn i synnerhet som knappt mänskliga, och inte värda medlidande och empati.

Vid 1800-talets mitt cirkulerade versberättelserna Ten little Indians och Ten little N-----boys i den amerikanska populärkulturen. Från början en sång som sjöngs till en traditionell irländsk melodi, plockades den upp och anpassades till vaudevillscenen och de populära så kallade minstrelshowerna där vita skådespelare i så kallad ”Blackface” framförde sånger och dansnummer som förlöjligade svarta amerikaner och svart kultur. Versberättelsen som redan från början handlat om hur tio figurer reduceras till ingen genom diverse händelser och olyckor, blev våldsammare och figurerna var svarta barn som slukades av fiskar och björnar, brändes upp, dog av bistick eller högg av sig själva på mitten. Versberättelsen plockades upp i litteraturen och blev snabbt populär först i England och därefter på den europeiska kontinenten. Det är omöjligt att beräkna exakt hur många olika översättningar och versioner som finns av versberättelsen, men ett tecken på hur vitt spridd den var, är det faktum att deckarförfattaren Agatha Christe använde den som titel på en deckare som publicerades 1939, och att sången då uppfattades av den engelska publiken som ursprungligen brittisk.

1991 kritiserade dåvarande riksdagspartiet Ny Demokratis andre vice ordförande John Bouvin den svenska biståndspolitiken i Afrika för att vara alltför generös. I en intervju sa han: ”Förr dog två tre ungar av olika katastrofer, exempelvis blev dom uppkäkade av nåt vilt djur av nåt slag. Många dog av svält och sjukdomar. Kvar blev två tre stycken. Alltså fungerade det ganska bra. Och så nu med våra pengar i princip, så hjälper vi dessa, så det blir inga dödsfall. Och då blir det katastrof.”

I sin bok Lasermannen. En berättelse om Sverige, från 2002, citeras Bouvin av journalisten och författaren Gellert Tamas som ett exempel på samhällsklimatet i det sena 1980-talets och tidiga 1990-talets Sverige. Tamas visar hur den offentliga debattens avhumaniserande av ”de Andra” på ett avgörande sätt bidrog till att forma och inspirera den så kallade Lasermannen, John Ausonius, som under samma tid sköt för att döda mot människor med mörkt hår och hy. Bouvins uttalande om barn som blir ”uppkäkade” av vilda djur, kan läsas som ett exempel på hur fiktionens stereotypa bilder och berättelser förvandlas till världsbild och verklighetsuppfattning genom upprepning.