Antijudaism är en religiöst motiverad fientlighet mot judar och judendom. Den antijudiska propagandan och framställningen av stereotyper är jämnårig med skapandet av den kristna kyrkan. I strävan att etablera kristendomen som den enda sanna tron, fick judendomen och judarna fylla funktionen av både gudsförnekare, gudsmördare, syndare och syndabockar. De tidiga kyrkofäderna framställde judendomen som ondskefull och mindervärdig, och fördömde judarna i sina skrifter som kopierades och spreds mellan de kristna församlingarna i Mellanöstern, Nordafrika och Europa.

Mot bakgrund av den kristna kyrkans anspråk på att ha ersatt judendomens ”gamla” och överspelade gudstro anklagades judarna för att ha konspirerat för att få Jesus mördad. Det faktum att judendomen fortsatte att existera parallellt med kristendomen och att judar överlag inte erkände Jesus som Messias gav upphov till förbittring inom den kristna kyrkan. Enligt den kristna läran skulle judendomen ha upphört att existera i och med Kristus. Kyrkan menade sig ha ersatt judendomen och påstod sig representera det ”nya Israel”. För att undergräva judendomens legitimitet föddes redan under de första århundradena efter Kristus en antijudisk teologi framför allt baserad på beskyllningen att judarna hade korsfäst Jesus och judar utpekades som Kristus- eller Gudsmördare.

När kristendomens världsliga makt etablerades och växte, användes framställningen av judarna som Gudsmördare för att motivera förföljelse av judar. Kristendomen utmålade judendomen som sin absoluta motsats. Det goda, kärleksfulla, ärliga, förlåtande och andliga förknippades med det kristna, medan det onda, lögnaktiga, hämndlystna och strävan efter världslig makt och rikedom förknippades med judar och den judiska religionen. Judarna anklagades också för att vara i allians med djävulen och för att försöka krossa kristendomen.

Kyrkofadern och biskopen Augustinus som levde mellan år 354-430 i nuvarande Algeriet skrev att ”judarna aldrig kan förstå skrifterna och kommer för alltid att bära skulden för Jesu död. Många andra inflytelserika kyrkofäder kom med liknande påståenden om judar och judendomen. Judarna påstods vara i allians med djävulen och i bildpropagandan försågs ”judarna” ofta med djävulens attribut i form av bockfot och horn.

Den medeltida antijudaismen utgick från en religiös föreställningsvärld där tron på djävulen och demoner var en självklarhet. Judendomen framställdes som demonisk, och judarna som djävulens och ondskans representanter och hantlangare på jorden. Den sortens föreställningar kan idag förefalla avlägsna, men den antijudiska hatpropagandan var under loppet av nästan två årtusenden kraftfull och vitt spridd och kom att genomsyra människors världsbilder, kulturella uttryck och politiska beslut. Den kristna kyrkan var en mycket mäktig och inflytelserik institution, som ofta samarbetade med den världsliga makten. Därför spreds de antijudiska föreställningarna inte bara från kristna kloster, lärosäten, och predikstolar, utan också i form av påbud från kungamakt och myndigheter där fientligheten omsattes i en diskriminerande lagstiftning som begränsade judars religiösa och ekonomiska rättigheter. Men också genom populära berättelser, skådespel, folkliga myter och sånger. Bildernas betydelse var också stor då många var analfabeter.

De antijudiska myterna och föreställningarna kom att leva vidare också när den kristna kyrkans makt försvagades under 1700-talet. Än idag förs ett flertal liknande myter vidare, till synes oberoende av religiösa övertygelser.

Myter om ”judiska ritualmord” uppstod i Europa under 1100-talet men har levt kvar in i modern tid. Myten bygger på påståendet att judar i samband med firandet av den judiska påsken skulle kidnappa och döda kristna barn och vuxna för att använda deras blod i bakandet av det osyrade brödet. Anspelningar på och anklagelser om judiska ritualmord förekommer även idag.

När pesten bröt ut i Europa under 1300-talet dog cirka en tredjedel av Europas befolkning. Sjukdomens orsaker var okända. Det spreds anklagelser om att judarna skulle ha förgiftat brunnar, vilket ledde till massakrer på tusentals judar.

Föreställningar om en världsomfattande judisk maktkonspiration med syfte att erövra världen och krossa kristendomen har rötter i europeisk högmedeltid, men är fortfarande ett centralt tema i antisemitiskt tänkande.

Antisemitism

Under 1700-talets lopp förlorade den kristna kyrkan makt och inflytande. Den religiöst präglade uppdelning av världen och människorna i gott och ont, Gud mot djävulen, ersattes delvis av en naturvetenskaplig uppdelning av världen och människorna i ”raser” där ”civilisation” ställdes mot ”barbari”, vilket var en direkt följd av den europeiska koloniala expansionens behov av att motivera och försvara erövring, exploatering och våld.

Den moderna antisemitismen växte fram i spåren av europeisk kolonialism och det rasbiologiska tänkandet, men rasbiologin hade föregåtts av ett mer spekulativt rastänkande och idéerna om judarna som främmande semiter och orientaler hade varit väl utbredda redan under denna tidigare fas. Den moderna antisemitismen var en produkt av en rad olika skeenden och processer, såväl politiska som ekonomiska och var inte alltid eller nödvändigtvis rasistisk i rasbiologisk mening. I hög grad byggde den moderna antisemitismen på en vidareutveckling, anpassning och sekularisering av tidigare antijudiska idétraditioner.

På rasbiologisk grund framställdes judar som en ”främmande”, ”orientalisk”, semitisk ras, som dels inte hörde hemma i Europa, dels utmärktes av en rad inneboende, medfödda och oönskade egenskaper. Eftersom den rasbiologiskt inriktade antisemitismen fyllde samma propagandistiska funktion som den religiöst präglade antijudaismen övertog antisemitismen många av dess stereotypa troper, men argumenterade med utgångspunkt från föreställningen att mänskligheten kan indelas hierarkiskt i raser, ett begrepp som användes omväxlande med begrepp som ”kultur”, ”folk” eller ”etnicitet”.

Utvecklingen av den moderna antisemitismen växte fram parallellt med upplysningsideal och idéer om emancipation, nationalism och bildandet av nationalstater.

1800-talet präglades av den moderna nationalstatens framväxt i samklang med föreställningar om hur ett ”folk” formades och organiskt förenades av klimat, jord och blodsband. Föreställningarna om det ”rena” folket med ”rent” blod återfanns inom filosofi, vetenskap, konst och litteratur, och omsattes i skapandet av muséer och institutioner som hyllade detta ”folk”, i Sverige till exempel Nordiska muséet och Skansen (som grundades 1873 respektive 1891). Antisemitismen spelade en central roll i frammanandet av nationell enighet och i skapandet av föreställningar om en ”folklig” gemenskap som uteslöt vissa människor. Judar framställdes inte bara som bärare av en främmande mentalitet, utan också som kroppsligt annorlunda: det yttre sades avspegla det inre. I antisemitisk propaganda avbildades judar på ett sätt som skulle framhäva deras rasbaserade särart och underlägsenhet. Kroknäsa, feta läppar, kloliknande händer och plattfötter blev återkommande attribut i den antisemitiska propagandan. Genom att framställa judar (och andra) som utseendemässigt ”främmande” drogs gränsen mellan de som tillhörde ”folket” och nationen – den ”tyska”, ”franska” eller ”svenska” – och de som inte tillhörde.

Myter om makt, sammansvärjningar och en judisk världskonspiration

Under andra hälften av 1800-talet utvecklades nya versioner av den ursprungligen antijudiska myten om en judisk världskonspiration. Högerradikala, nationalistiska och rasistiska författare i Frankrike, Tyskland och andra länder publicerade en rad böcker som varnade för en judisk konspiration riktad mot den kristna världen, enskilda nationer och/eller mot den ”ariska rasen”. Ingen skrift kom dock att bli så inflytelserik som Sions vises protokoll, en förfalskning framställd av den ryska hemliga polisen och publicerad 1903. Boken, som utger sig för att vara ett protokoll fört vid ett hemligt möte med judiska ledare (”Sions vise”), beskriver en judisk världskonspiration med syftet att underminera den kristna civilisationen och upprätta ett judiskt världsherravälde.

Att Sions vises protokoll var ett falsarium avslöjades redan 1920, men skriften kom att få en enorm spridning, framför allt efter första världskriget. Texten översattes till en rad olika språk, däribland svenska och spelade en central roll i den nazityska antisemitismen. Sions vises protokoll har efter andra världskriget fortsatt att spridas i massupplagor, i synnerhet i arabisktalande länder och i Mellanöstern.

Än i dag utgör föreställningar om judisk makt och inflytande en kärnidé i antisemitisk propaganda och tankevärld. Det kan avläsas i påståenden om ”judarnas makt över medierna”, eller framställningar av amerikansk utrikespolitik som kontrollerad av judar, eller existensen av en allsmäktig ”judisk lobby”. Påståendena vilar på stereotypa bilder av judar som ett homogent kollektiv som agerar utifrån ”judiska” intressen och använder manipulation och lögner för att främja judiskt världsherravälde.