Den kristna kyrkans stereotypa, hotfulla och rasande ”muslim” hade framställts som en ”Antikrist”, driven av hat mot kristendomen. Den koloniala tankevärldens stereotypa, hotfulla och rasande ”muslim” drevs istället av hat mot den goda civilisation som Europa ansågs företräda. I båda fallen användes stereotypen för att skapa rädsla och motivera våld. Fortfarande idag förs bilden av den ”rasande muslimen” vidare i den offentliga debatten, och åberopas som om den vore en objektiv sanning om islam och muslimer.

Till vänster; omslag till tidskriften The Atlantic från 1990, där en lång artikel av den välkände historikern Bernard Lewis fått rubriken ”Det muslimska raseriets rötter”. Lewis tes var att ”Europa” och ”Islam” var oförenliga och befann sig i en olösbar kamp om världsherravälde. Lewis påstod att det fanns något som han kallade ”muslimskt” raseri som rörde sig som en slags naturkraft genom historien och egentligen inte var kopplad till verkligheten överhuvudtaget, utan var en del av religionen islam och ”muslimers” inneboende natur. Lewis argumentation påminner starkt om den kristna kyrkans propaganda, liksom om nutidens islamfientliga retorik: ”alla muslimer är rasande för att de är muslimer. Att vara muslim är att vara rasande”. Lewis skrev: ”Fransmännen har lämnat Algeriet, Britterna har lämnat Egypten, de västerländska oljebolagen har lämnat oljekällorna…trots detta kvarstår och växer en allmän förbittring mot Väst som inte kan tyglas. Det är uppenbart att det handlar om något mer djupgående….något som förvandlar varje oenighet till ett problem och som gör varje problem olösbart”. Redan 1964 hade Lewis beskrivit förhållandet mellan Europa och Mellanöstern som en ”civilisationernas kamp” som drevs av muslimers ”hat” mot en överlägsen västerländsk civilisation. Bernard Lewis fungerade som inofficiell rådgivare till George Bush-administrationen under formandet av USA:s ”War On Terror”-politik efter 9/11.

Till höger: på 1930-talet introducerade Coachella High School i Kalifornien, USA, skolmaskoten ”Araben” som användes som symbol för skolan. Efter kritik, ändrades maskotens utseende 2014. Den tidigare bilden var en stereotyp representation av en ”hotfull arab” med stor kroknäsa, nedåtvinklade mungipor och fientlig blick.

Omslag och illustrationer från den franska illustrerade dagstidningen Le Petit Journal, världens största dagstidning kring förra sekelskiftet, med en upplaga på omkring två miljoner exemplar. Le Petit Journal är ett tydligt exempel på hur hotbilden av den rasande och fanatiska ”muslimen” spreds och förankrades hos den europeiska allmänheten under 1900-talet. Bilderna ovan från 1895, 1902 och 1907, understödde aktivt den franska koloniala expansionen, som strävade efter att med militära medel infoga också Marocko i det koloniala, nordafrikanska väldet.

Genom att framställa marockanerna som blodtörstiga vildar – bilden längst till vänster med underrubriken ”Anarki i Marocko” – framstod den franska politiken som ett försök att rädda Marockos folk från deras egen inneboende fanatism och oförmåga att skapa civilisation. Bilderna till höger med underrubrikerna ”fransmän mördas av marockaner” framställer marockaner som våldsamma och fega, som bara vågar angripa i grupp.

Den amerikanska filmindustrin har under ett drygt halvt sekel producerat filmer där handlingen kretsar kring en våldsam hotbild där fanatiska ”araber” eller ”muslimer” angriper västvärlden. Den amerikanske akademikern och författaren Jack G. Shaheen har beskrivit hur filmerna bidragit till att göra stereotypen av den onda och fanatiska ”araben” till en del av en amerikansk folklore och kultur.

Överst från vänster till höger; ur Delta Force, 1986 och True Lies, 1994. Underst från vänster till höger; ur Rules of Engagement, 2000 och TV-serien Homeland, 2014.

I dataspel används också den stereotypa hotbilden av den ”rasande” araben som måste bekämpas för att försvara världen.