Myten om att romer och resande rövade bort barn uppstod tidigt. Det finns tydliga paralleller till den kristna kyrkans antijudiska propaganda som med början på sen medeltid spred myten om att kristna barn stals, mördades och tappades på blod som användes för att baka det judiska påskbrödet. På samma sätt anklagades och straffades både judar, romer och resande för att sprida sjukdomar, förgifta brunnar och för spioneri. 1782 massavrättades till exempel mer än 40 romer i Ungern, anklagade för kannibalism.

Barnstölderna förklarades som ett utslag av inneboende ondska och en önskan om att skada majoritetssamhället. I den stereotypa bilden av romer och resande som barntjuvar tillkom också föreställningen om att de bortrövade barnen skulle användas för att tigga, dansa och sjunga. Myten om romer och resande som barntjuvar lever kvar idag, och med jämna mellanrum ”avslöjas” fall där påstått bortrövade barn återfinns i romska bosättningar.

Under 1800-talet och vidare in på 1900-talet spreds den stereotypa bilden av romska barntjuvar av press och i populärkulturen, och det är möjligt att tala om motivet med ”barnet som rövas bort” som en egen genre som återfinns i media, litteratur och konst. Under inflytande från 1800-talets rasbiologiska teorier, betonades de påstått bortrövade barnens ”blondhet” både i bild och text. I botten låg en föreställning om de ”mörkare rasernas” avundsjuka mot den ”vita, ljusa rasen”. Astrid Lindgrens novell Under körsbärsträdet från 1950 anspelar till exempel på den föreställningen.

I likhet med andra typer av hat- och våldspropaganda, döljer myten om romer och resande som ”barntjuvar” en historisk verklighet där offer och förövare har bytt plats. I den koloniala propagandan framställdes till exempel de europeiska erövringarna som ett försvar mot en hotande invasion. På samma sätt måste den stereotypa bilden av ”barntjuvar” förstås i relation till en lång, faktisk historia där barn till romer och resande med våld har tagits från sina familjer.

Under 1700-talets senare hälft genomförde till exempel myndigheterna i det Habsburgska riket ett flertal massaktioner under loppet av flera decennier, då alla romska barn över fem år fördes bort och placerades hos bönder. Bortrövandet av romska barn fyllde flera syften. Det användes som en form av utpressning för att tvinga romer att ”ge upp sitt zigenska sätt att leva”, men också för att förse majoritetssamhället med gratis eller mycket billig arbetskraft i jordbruket; i praktiken användes dekreten för att göra romerna till livegna arbetare. I propagandan framhävdes istället en önskan om att ”civilisera” romerna, genom att ta ett barn ”från sin smutsiga moder och uppfostra det i rena händer” som den tyska historikern Grellman skrev vid samma tid i en vitt spridd bok om romernas historia och natur. Dessutom påpekade Grellman, hyste romer en så ”överdriven” kärlek till sina barn, att barnen med fördel kunde användas i utpressningssyfte.

Samma typ av debatt fördes också i Sverige från 1700-talet och framåt in på 1900-talet. Ofta framställdes kidnappning och omhändertagande av romska barn med våld som ett alternativ till utrotning: ”Om man inte riktar in sig på att förbättra deras medvetande skulle man antingen behöva låta dem dö ut, eller ställa varje generation under straffångens tvång”, skrev Grellman. I ett utlåtande från Sveriges riksdag 1892 - sas det: ”Den enda åtgärd, som kan på ett fullt verksamt sätt motarbeta och småningom utrota de s.k. tattarnes och med dem jämförliga personers kringflackande och oordentliga levnadssätt, är att undandraga deras barn från föräldrars och anhöriges inflytande (…) om barnen vid tidiga år skiljas från den vanartiga skaran...och överlämnas till uppfostran inom en anstalt …. kunna de uppfostras till ordentliga och arbetsamma medborgare.”

Vid 1800-talets slut togs ett flertal initiativ av svenska präster för att omhänderta barn från ”vandringsfolket” så att de ”genom undervisning och uppfostran må avvänjas från det last- och lättjefulla liv som deras föräldrar lever”. Man diskuterade också möjligheten att upprätta ”reservat” av samma slag som bebos av ”lapparna i Norrland” och ”indianerna”, där barnen kunde gå i skolan, men skilda från sina föräldrar som skulle tvingas arbeta under polisbevakning. Inspirationen hämtades också från Norge där den så kallade ”Omstreifermissionen” placerade romska och resande barn på särskilda barnhem och föräldrarna i separata kolonier där de skulle göras till ”dugliga” medborgare. Vid 10 års ålder överfördes barnen till särskilt utvalda familjehem. Om föräldrarna vägrade medverka, förlorade de vårdnaden om barnen. På barnhemmen och kolonierna förbjöds talandet av romska språk, kläder, sånger, och hantverk.

Bortrövandet av romska och resande barn på 1700-talet förebådar en kolonial praktik som under 1800-talet spreds i de europeiska kolonierna, där tvångsomhändertagande av barn och upprättandet av barnhem användes både som utpressning mot de koloniserade folken, och som ett sätt att försöka utplåna kulturer, språk och traditioner.