Under medeltiden skapades myten om en judisk skomakare, Ahasverus, som hade sin verkstad vid Via Dolorosa, den väg Jesus vandrade till avrättningsplatsen, enligt det andra testamentet. Enligt myten stannade Jesus utanför Ahasverus dörr, men blev avvisad. Som straff fick Ahasverus vandra runt i världen för evigt, utan hem, ro eller vila. Myten finns i många versioner, men återkommande är den av Gud förbannade juden, som är dömd att dra från plats till plats, ända till den yttersta dagen, då Gud skall straffa judarna för deras ”svek och förräderi”.

Under 1800-talet och början av 1900-talet återkom myten om ”den vandrande juden” i den stereotypa framställningen av den kosmopolitiska och fosterlandsförrädiska juden. Den antisemitiska och nationalistiska myten hävdade att ”juden” av naturen var en ”främling” var han än bodde, och hur länge hans förfäder än bott där. ”Judar” var oförmögna till fosterländska känslor eftersom de under 2000 år inte haft något fosterland och de var därmed än mer ”främmande” i en tid och på en plats där fosterländska känslor lyftes fram som utmärkande för den civiliserade och goda människan. ”Den vandrande juden” har också ibland kallats ”den evige juden” och nazisterna skapade både en vandringsutställning, en bok och en propagandafilm med titeln Den evige Juden som länkade den uråldriga myten om ”Den vandrade juden” till det hot som utgjordes av den ”judiska rasen”.

Myten om ”den vandrande juden” har inspirerat otaliga kulturuttryck och konstverk. Den har framställts och repeterats i skönlitteratur, poesi, musik, opera, pjäs, spelfilmer, brädspel med mera.