Kunskapsbank om rasistiska stereotyper

Antisemitiska bilder i Sverige 1900-1945

I Sverige avspeglades rasbiologiska idéer och en stark antisemitism i de illustrationer som publicerades i framför allt den så kallade ”skämtpressen” i början av 1900-talet. Judar tecknades som främmande, osvenska orientaler med mörk hud och krulligt hår. De framställdes som opålitliga, smutsiga och besatta av pengar. Ett återkommande tema var också föreställningen om en judisk världskonspiration.

Mellan 1900-1930 publicerades i Sverige mängder av antisemitiska bilder och ”skämtteckningar” inspirerade av samtida internationell press. På omslaget till den svenska skämttidningen Kasper från 1922, ser vi en stereotyp bild av ”en jude” tecknad utifrån rasbiologiska föreställningar, med krulligt svart hår, tjocka läppar och gigantisk krokig näsa. Bildtexten lyder: ”Den där Isakstein verkar så smutsig, tycker jag. Ja, det skulle nog inte skada om han tog sig en promenad genom Röda havet igen.” De svartvita bilderna till höger är ”judar” tecknade med så kallade ”judesexor” från tidningen Karbasen. Det som får dem att gråta är tidningen Upplands-Postens antisemitism (tidningen hade vid denna tid en framträdande antisemit som redaktör).

I början av 1900-talet publicerades mängder av antisemitiska bilder och ”skämtteckningar”, inspirerade av samtida internationell press, producerade av flera av Sveriges då ledande tecknare, konstnärer och författare. ”Judar” kopplades i såväl bilder som texter ihop med det man framställde som inneboende rasmässiga egenskaper, som girighet, oärlighet, inställsamhet och lismande och med en judisk världskonspiration där judarna styrde såväl socialism som kapitalism.

När tecknare i Sverige under början av 1900-talet ritade en ”jude” framställdes de genomgående som mörka, svartmuskiga, ”främmande”, osvenska och med stora böjda näsor, den så kallade ”judesexan”, som i bilderna ovan från svensk skämtpress mellan 1900-1930.

Ofta ritades ”judarna” som feta och puckelryggiga med förstorade och iögonfallande händer som gnuggades eller vreds för att signalera girighet. Ofta betonades händernas överdrivna gestikulerande, den så kallade ”gesten”, som underströk juden som främmande, orientalisk och osvenskt yvigt gestikulerande. Figurerna talade ofta med en grov brytning på något som skulle påminna om tyska eller jiddisch.

Den så kallade ”gesten” markerade ”juden” som främmande, orientalisk och osvensk. Bilderna ovan är ett litet urval ur den mängd stereotypa bilder av ”judar” som publicerades i den svenska pressen mellan 1900-1930.

”Judar” tecknades i kläder som anspelade på stereotypen av den ”judiska ockraren” i kavaj eller frack, ofta med en guldklocka i klockkedja.

En vanlig bildtrop i stereotypen av ”juden” är randiga byxor och svart-vita damasker. ”Juden” framställs där som besatt av pengar och driven av girighet, samt använder termer som ”procent” och ”karat”, ofta med grovt markerad brytning. Cigarren användes ofta för att ytterligare förstärka bilden av ”juden” som tillhörande den ekonomiska eliten. ”Kritiken” av juden som ”elit” kom och kan fortfarande komma från olika politiska inriktningar, eftersom ”juden” av ”kritikerna” inte ansetts värdig att höra till någon elit överhuvudtaget. Bakom detta synsätt finns inte bara rasbiologin, utan även en äldre uppfattning om en tingens ordning där judar skulle vara underställda den kristna majoriteten. Bakom ”kritiken” mot ”juden” som elit ligger idén om att judarna med allehanda tricks har tillskansat sig en position de inte har rätt till och inte skall ha.

Händerna tecknades ofta feta, med svullna kloliknande, ring- och ädelstensprydda fingrar, som i bilderna ovan som alla kommer från svensk skämtpress mellan 1900-1930.

Att framställa ”de Andra” som smutsiga är ett vanligt sätt att framhålla underlägsenhet och brist på civilisation. De första decennierna under 1900-talet präglades av besatthet av ”degeneration” och ”rasblandning” ställdes mot ”rasrenhet” och ”sundhet”. Renhetsbegreppen kopplades till hygien, och blev därmed också till besatthet av smuts.

Två av oräkneliga exempel på hur ”judar” framställdes som smutsiga i svensk press under 1900-talets första decennier: Ovan ”skämtteckning” av tecknaren Eigil Schwab med tillhörande dialog:

-Min son, så schmutsig tu er om dine fötter.
-Ja, men fater, tu er micket schmutsigere!
-Ja, ja, min son, men så er jack jo micket äldre.

Rasbiologin hade en stor spridning i Sverige i början av 1900-talet. I den stereotypa bilden av ”juden” konstruerades ”judarna” visuellt som ”orientaler” och kopplades ofta tätt till den då etablerade rasistiska stereotypen av svarta människor, det vill säga den bildmässiga motsvarigheten till N-ordet. ”Ökentrampare” var ett vanligt glåpord om judar. En jude” tecknades liksom stereotypen av ”en svart” ofta med krulligt svart hår och gigantiska, gärna röda eller vita, läppar, som i bilderna ovan. Bilden överst i mitten är en av många grova stereotypa bilder av judar som tecknats av den kända svenska konstnären Albert Engström.

I bildsviten En eldsolycka har tecknaren skapat en serie i vilken stereotypen av ”en jude” med stora läppar, svart krulligt hår och en jättelik böjd näsa, tänder sin cigarr. I nästa bild tar näsan eld och börjar brinna. I sista bilden har näsan brunnit upp och ”juden”, sotig av rök, framträder eller ”avslöjas”, som det tecknaren menar att han egentligen är; ”en svart”

Bilderna ovan publicerades i svensk skämtpress 1900-1930

För att främmandegöra och förnedra den judiska mannen framställdes han ofta i bild som en omanlig man – vilket för övrigt ofta även gäller den östasiatiska mannen – medan de judiska kvinnorna av samma skäl framställdes som okvinnliga kvinnor. De judiska männens omanlighet underströks bland annat genom att teckna dem med långa täta ögonfransar och feminina kläder, gester och poser. Judinnan framställdes tvärtom som manhaftig, med skuggad överläpp och visuella troper som signalerade att hon var en fet, ful och kroknäst streber, beskäftig, obildad och nyrik. I de översta bilderna ser vi hur även den judiska kvinnan och barnet gör ”gesten” vilket i på sin tid tydligt kommunicerade till läsarna judarnas evigt rasmässiga ”osvenskhet”.

Bilderna ovan publicerades i svensk skämtpress 1900-1930. Närmast identiska bilder repeterar och låser föreställningen om ”judens” utseende. Ett ”främmande” yttre kopplas till inneboende negativa egenskaper hos såväl barn som vuxna: girighet, femininitet och osvenskhet.

Även judiska barn framställdes som stereotyper både visuellt och i text. I likhet med de vuxna, framställdes judiska barn som osvenska till såväl utseende som sätt, och upptagna av tankar på pengar.

Bild som visar två stereotypt framställda judar av Carl Berglöw i tidningen Kasper. I texten som åtföljer bilden uppmanas mannen i vaken att: ”Apraham kasta hit din plånbok, annars sjunker du”.

Motivet med drunknande judiska män eller barn återkommer regelbundet i den svenska skämtpressen. De ingår i kategorin skämt om ”juden i livsfara” där poängen är att ”juden” inte ens när han befinner sig i fara för eget liv, eller när hans nära och käras liv är hotat, slutar tänka på pengar. Den stereotypa framställningen av judiska barn repeterar föreställningen om ”rastypiska” egenskaper och betonar därmed det utsiktslösa i judarnas strävanden efter assimilering.

En osignerad teckning införd i tidningen Nya Nisse med rubriken ”I yttersta nöd” och med tillhörande dialog:

– Schåsef! Schåsef! Din fater trunkner, om tu nicht jälper hånnom!
– Ja sum jack sacht, vater lieb, firti pråcent af dine pänge, eljes nicht?
–Tie, tie, får tu! Jack går hällre till potten, än jack slöddre port så micke pänger!

Anspelningar på ”procent” där ”juden” framställs som pengafixerad ockrare är en ständigt repeterad trop i antisemitiska bilder. Ett procenttecken dyker ofta upp som dekoration i bildkompositionerna eller på kläderna, och blir ytterligare en möjlighet att understryka det som repeteras i såväl bildernas visuella vokabulär som i bildidéerna; judarna är näriga ockrare och ”procentare” som bara kan tänka på pengar och egna förtjänster.

Bilden ovan publicerades i svensk skämtpress i början av 1900-talet. I den återfinns en rad stereotypa visuella vokabulär: ”Judarna”, i betydelsen ”alla judar”, framställs som finansmän med krokiga näsor och svarta skägg och procenttecken som framställer ”judarna” som ockrare. Händerna i bildens nedre vänstra hörn som gör ”gesten” var en samtiden känd skylt för judarnas osvenska sätt. Papegojan är en återkommande symbol för den antisemitiska föreställningen om att ”judarna” inte kan skapa något nytt, utan bara härma. Bilden av papegojan = jude är ett typiskt exempel på ett rasistiskt och antisemitiskt cirkelresonemang där den inlärda stereotypen av juden med stor krokig näsa i bild kopplas till papegojans krokiga näbb, som ett bevis för de inneboende egenskaper juden och papegojan påstås dela.

Kopplingen till djur återkommer också i den svenska pressen. Ofta framställs ”judarna” som parasiterande, som i bilden nedan, kallad Samhällets gökunge, av Ivar Arosenius . ”Juden” tecknas som gökungen som knuffar ut de ”riktiga” ungarna ur boet, det vill säga ”svenskarna”.

Samhällets gökunge av den kända svenska konstnären och tecknaren Ivar Arosenius. Bilden vill kommunicera att ”juden” parasiterar på samhället och puttar ut de ”svenska” ungarna ur boet.

I den kända antisemitiska svenska filmen Petterson & Bendel från 1933 kontrasteras Pettersons ”svenskhet” mot Bendels ”judiskhet”. Bilden ovan till vänster är filmaffischen. Teckningen ovan till höger har titeln Nya Kaanan. Vinterbild från Åre. I bilden framställs Åre som utsatt för en ”judisk” invasion. Med ett undantag är alla figurer i bilden tecknade som grova stereotyper av judar: svarthåriga, ”främmande”, fetlagda och med stora näsor ritade som ”judesexor”. Åre var då, liksom nu, Sveriges mest statusladdade vintersportort. Bilden anspelar på flera av de föreställningar om ras som under början av 1900-talet var utbredda i Sverige. Bilden bygger på föreställningen om ”svenskhet” och en ”svensk” nationell identitet kopplad till ett ”nordiskt” (blond, ljus, vit etc.) utseende och ett sunt, sportigt och okonstlat liv i naturen, som kontrasteras mot tidens antisemitiska föreställningar om ”juden” som ”orientalisk”, kosmopolitisk, urban, konstlad och degenererad.

Runt 1930, då skämtpressen också gick kraftigt tillbaka som genre, blev antisemitiska bilder i svensk skämtpress och i filmer allt ovanligare. Efter 1945 försvann de i stort sett även i filmerna.

HUVUDKÄLLOR

En jude är en jude är en jude. Representationer av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900-1930. Lars M Andersson, 2012.

Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna. Christian Catomeris, 2004.

Judehatets svarta bok. Antisemitismens historia från antiken till idag. Einhart Lorenz, Trond Berg Eriksen, Håkon Harket, 2008.

Detta är utskriftsversionen av en artikel från Kunskapsbanken Bilders makt. Onlineversionen, som innehåller länkar till relaterat material, hittar du på http://bildersmakt.se/antisemitiska-bilder-i-sverige-1900-1945.