Traditionen där vita skådespelare sminkar sig i ”Blackface” och ”imiterar” ”svarta” människor i form av förlöjligande stereotyper, har sitt ursprung i en nordamerikansk vaudevilletradition med direkta kopplingar till slaveriet.

Från vänster till höger; i filmen The Jazz Singer från 1927, uppträdde skådespelaren Al Jolson i blackface, i sin antagligen mest berömda roll; i mitten en affisch för den engelska musikalen The Black and White Minstrel Show från 1962, en avknoppning från TV-serien med samma namn som gick i engelsk TV mellan 1958 och 1978; till höger affisch för den australiensiska operettföreställningen Black and White Minstrel Revue, från 1985.

Även om vita skådespelare ända sedan 1600-talet sminkat sig ”svarta” och spelat svarta karaktärer på teaterscener, beskrivs ofta Thomas D. Rice som blackface-skådespeleriets upphovsperson. 1828 uppträdde han för första gången som karaktären Jim Crow med ansiktet svärtat med sotad kork.

Karaktären Jim Crow var en trashanksclown som rörde sig groteskt skuttande i en förlöjligande parodi på den svarta kulturens danser. Karaktären blev snabbt populär och Rice turnerade över hela USA och i England. Till Jim Crow-karaktären fogades snabbt de stereotypa karaktärerna Zip Coon och Dandy Jim och när nothäftet The Crow Quadrilles publicerades 1837, hade minstrelshowen redan hunnit bli en etablerade underhållningsform, med en fast uppsättning karaktärer som samtliga var stereotypa förlöjliganden av svarta människor.

Längst ner till höger: ett klippdockark med minstrelkaraktärer från tidningen The Boston Sunday Globe, 1896, ett mått på minstrelshowernas oerhörda popularitet hos den vita amerikanska publiken.

Bert Williams (1874-1922) var en framgångsrik svart sångare, kompositör, dansare och skådespelare. Tillsammans med artistkollegorna George Walker (1872-1911) och Aida Overton Walker (1880-1914) bildade han kompaniet Williams & Walker som skapade en rad succéföreställningar på Broadway, skrev musik och sånger och skapade danser som spreds också till Europa.

Williams och Walker framträdde ofta i blackface-roller, och först mot slutet av sin långa scenkarriär fick Williams möjlighet att utveckla sin talang utanför det smala och stereotypa register som blackface-traditionen tillät.

Kring sekelskiftet 1900 var turnerande blackface-shower en stor nöjesindustri, som också omfattade turnéer i Europa. Vita skådespelare gjorde karriär i blackface och från 1930-talet och framåt flyttade black-face-underhållningen in i filmer, TV- och radio-shower, med kända komikerpar som Alexander and Mose och Amos’n Andy.

Överst; Bing Crosby i blackface ur filmen Dixie, 1943; Marjorie Reynolds i Holiday Inn, 1942. I mitten, från vänster till höger; den brittiska skådespelaren Billy Bennett och den australiensiska skådespelaren Albert Whelan, uppträdde i blackface som Alexander and Mose; Al Jolson, framgångsrik revyartist som spelade i blackface i filmen The Jazz Singer, från 1927, en av de första långfilmerna som delvis var en ljudfilm; Judy Garland i filmen Everybody Sing, 1938.

Därefter två annonser för utbildningspaket i hur man skapar en minstrelshow, 1920-tal; sminkburk för blackface-bruk från tidigt 1900-tal; och annons för blackface-utrustning från 1920-tal. Längst ner, BBC-showen The Black-and-White-Minstrel-Show visades i engelsk TV mellan åren 1958 och 1978; samt ur den australiensiska TV-showen Hey, Hey, It’s Saturday Show, 2009.

I Nederländerna och Belgien firas Sinterklaas den femte december. Zwarte Piet-figuren är Sinterklaas clownaktiga tjänare som framställs i blackface och peruk med stora guldringar i öronen. Under firandet av det persiska nyåret Nowruz, drar Haji Firuz-figurer i ”Blackface” genom gatorna och spelar och sjunger.