Kunskapsbank om rasistiska stereotyper

Stereotypen av det ”svarta naturbarnet” med rytmen i blodet

I Europa och Nordamerika skapades stereotypa och förlöjligande bilder av ”afrikansk” och ”svart” musik och dans. De beskrevs som primitiva uttryck utan konstnärligt värde. Samtidigt skapades en lönsam underhållningsindustri byggd på svarta artisters arbete.

I sin bok Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna, skriver Christian Catomeris om bilden i mitten, tecknad av Bertil Almquist och publicerad i Aftonbladet 1933 i samband med musikern Louis Armstrongs besök i Sverige: ”Rasismens idéer om afrikaner som djurliknande djungelmänniskor, överförs på de svarta amerikanska jazzmusikerna. Det görs ömsom med hätskhet, ömsom som en lustifikation”. Kombinationen av våldsamt fördömande och nedlåtande förlöjligande, präglar det västerländska förhållningssättet till kulturella uttryck med ursprung på den afrikanska kontinenten och den afrikanska diasporan (förskingringen) i slaveriets spår.

Bilden längst till vänster är amerikansk och från 1899, och framställer den ”svarta” musikern i form av hårig apliknande varelse som inte kan spela, och som inte kan stå still utan hoppar runt medan den spelar. Bilden till höger är en affisch från utställningen Degenererad musik, Tyskland 1938. Affischens grova stereotyp av en ”svart” jazzmusiker förses med en Davidsstjärna för att koppla ihop den ”svarta” musiken med ”judarna”, och är ett påstående om att ”svart” kultur och ”judar” utgör liknande hot mot den ”ariska” och ”vita” civilisation och kultur som nazisterna ansåg sig försvara.

Begreppet ”naturfolk” användes med början på 1800-talet för att beskriva människor som ansågs alltför primitiva för att skapa och utveckla ”kultur”. Begreppet användes tillsammans med rasbiologins uppdelning av mänskligheten i mentalt överlägsna och underlägsna ”människoraser”. De ”underlägsna rasernas” dans, musik, kläder, språk och seder ansågs inte utgöra kulturella uttryck, utan liknades vid djurens instinktiva läten och rörelser. Musik och dans från de afrikanska kolonierna beskrevs i litteraturen och visades upp i Europa som exempel på exotism och barbari.

I Nordamerika beskrevs den svarta befolkningens musik och danser på ett liknande sätt, som groteska och löjliga. Medan ”vit”, västerländsk musik och dans beskrevs som delar av en lång kulturell tradition som byggde på skicklighet, övning och konstnärlig begåvning, betraktades den ”svarta” musiken och dansen som spontant sprungna ur ögonblicket, utan historia och traditioner.

Både i Europa och Nordamerika förlöjligades svarta människors musik och dans i groteskt stereotypa figurer som framställdes i bisarrt skuttande poser. Många av de animerade ”kannibalfilmer” som framställdes under 1900-talets första hälft innehöll svart amerikansk musik och underbyggde den avhumaniserande bilden av svarta amerikaner som kannibalistiska vildar.

Överst, från vänster till höger: en grovt överdriven karikatyr av den så kallade cake-walk, en svart amerikansk dans som ofta förekom i de populära minstrelshowerna och spreds över hela USA och vidare till Europa. Danser och musik som skapats av svarta dansare och musiker, togs över och spreds av vita artister med stor kommersiell framgång.

I mitten: Jim Crow-figuren, en stereotyp ”Blackface”-figur som skapades av den vita skådespelaren Thomas D. Rice 1828. Jim Crow framställdes ofta i löjligt skuttande parodier på svarta danser. Längst till vänster, detalj ur vykort från Kolonialutställningen i Paris 1931. Underst, från vänster till höger; stillbild ur Trader Mickey, 1932 och ur filmen The Isle of Pingo Pongo, 1938.

Svartas musik och danser förlöjligades och lyftes fram som bevis på den ”svarta rasens” primitivism, djuriskhet och oförmåga att skapa verklig kultur och civilisation. Samtidigt gjorde danser och musik som skapats av svarta artister stor succé. Från sent 1800-tal och långt in på 1900-talet turnerade svarta artister med spektakulära shower i USA, Europa och Ryssland. Showerna var anpassade för en vit publik och handlingen utspelade sig ofta i kombinerade plantage- och djungelmiljöer där ”lyckliga slavar” dansade ”djungeldanser”.

Ett typiskt exempel är showen From Dover to Dixie från 1924 som turnerade under ett år i England och sedan flyttade över till USA. Den innehöll dans- och sångnummer som Djungelnätter i Dixie och Hottentot, där svarta artister dansade och sjöng i bastkjolar framför en fondmålning i form av en jättelik Mammy-figur, hämtad ur den amerikanska ”Blackface”- och minstreltraditionens romantiserande framställningar av slaveriet.

Många svarta artister blev berömda och skapade framgångsrika solokarriärer. Ändå tjänades de stora pengarna av vita agenter och manegers, samt av vita artister som approprierade svarta artisters verk och gjorde anspråk på upphovsrätten.

Stora shower där svarta artister framförde musik och danser i plantage- och djungelmiljöer hade stor framgång under decennierna kring förra sekelskiftet. Under 1920- och 30-talen turnerade shower med namn som Chocolate Dandies, Darktown Follies och Hottentot genom USA, Europa, Turkiet, Ryssland, och i Sydamerika.

Ovan, från vänster till höger; Dixie to Broadway turnerade i USA 1925, efter ett års turnerande i England; sång- och musikhäftena Plantation Echoes från 1899, och Spread Yo’ Stuff från 1921, är exempel på hur populär musik, sånger och danser, skapade av svarta artister, spreds i och utanför USA i miljonupplagor utan att några royalties betalades ut till upphovspersonerna.

I mitten, tysk reklam för showen Chocolate Kiddies som turnerade i Europa mellan åren 1925-27. Underst; vita artister och musiker approprierade danser och musik som skapats av svarta artister och danser som cake-walk, shuffle och fox-trot blev populära under slutet av 1800-talet och 1900-talets första decennier. Till vänster, illustration av hur cake-walk dansas, utgivet i Stockholm 1903. Till höger, cake-walk på franskt vykort, samma år.

I den västerländska koloniala litteraturen finns sedan 1600-talet en stereotyp bild av den ”ädla vilden”. Liksom den ”primitiva vilden” står den ”ädla vilden” närmare djuren och naturen än den ”vita”, västerländska, civiliserade människan. Den ”ädla vilden” är ett oskuldsfullt och renhjärtat naturbarn. I den västerländska kulturtraditionen har stereotypen av ”den ädla vilden” ibland använts för att rikta kritik mot den egna civilisationen, som beskrivits som tillgjord, stel och överkultiverad.

Under 1900-talets första hälft kom den här strömningen inom västerländsk kulturtradition att ges namnet ”primitivism”, och den fick stort inflytande inom litteratur och konst. Primitivismen byggde på en föreställning om att icke-västerländska folk stod närmare naturen och det mänskliga ursprunget. Därför gav de fritt uttryck för sexuella och kroppsliga drifter som den ”vita” människan kunde och måste behärska för att upprätthålla civilisationen och styra världen.

Inom musik och dans blev jazzmusiken och dansen under 1900-talets första hälft sinnebild för den ”primitiva människans” närhet till ursprung och natur. Svarta artister beskrevs inte som konstnärer, utan som ”vildar” som förkroppsligade mänsklighetens urtillstånd i dans och musik. I en tysk recension av Josephine Bakers show Le Revue Négre som hade premiär i Paris 1925, skrev recensenten: ”Mänskligheten har återvänt till sitt ursprung i de skakande och lealösa kropparna….det är ett uttryck för vår innersta längtan”.

I sin essä ”’Neger och lokomotiv!’. Primitivism och modernitet i Artur Lundkvists författarskap”, skriver Michael McEachrane: ”med sina uppträdanden på Théâtre des Champs-Elysées blev Josephine Baker snabbt en ikon för all den ursprunglighet, naturlighet, kroppslighet, passion, spontanitet, sinnlighet och sexuella utlevelse Västerlandet saknade […] ’Svarthet’ och primitivism hade blivit en chic konsumtionsvara”.

Josephine Baker började uppträda som 15-åring i musikaler och vaudeville-shower i New York i rollen som picaninny. Hon hade en lång och mycket framgångsrik karriär i Europa, både på scen och filmduken. I Europa marknadsfördes hon som en ”vilde” som dansade ”djungeldanser”.

Från vänster till höger: affischer från revyuppsättningar som turnerade i Europa från 1925 och framåt. I mitten, svensk filmaffisch för stumfilm från 1927, där Josephine Baker spelar ett ”naturbarn” från en fiktiv fransk koloni som kommer till Paris och gör succé som revystjärna.

HUVUDKÄLLOR

”Contribution of the African Diaspora”. UNESCO.

”Josephine Baker. Activist, Civil Rights Activist, Dancer, Singer(1906–1975)”. Biography.com.

”The Invention of African Rhythm”. Kofi Agawu. Journal of the American Musicological Society, 1995.

”Så tonade jazzen ned rasismen i Norden”. Stefan Helgesson. Dagens Nyheter, 2015.

”’Neger och lokomotiv!’. Primitivism och modernitet i Artur Lundkvists författarskap”, Michael McEachrane, ur Sverige och de Andra. Postkoloniala perspektiv. 2001

Babylon Girls. Black Women Performers and the Shaping of the Modern. Jayna Brown, 2008.

Detta är utskriftsversionen av en artikel från Kunskapsbanken Bilders makt. Onlineversionen, som innehåller länkar till relaterat material, hittar du på http://bildersmakt.se/stereotypen-av-det-svarta-naturbarnet-med-rytmen-i-blodet.

Video cover pagePlay icon

Vad är en stereotyp bild?

Film, 3 min

Video coverPlay icon

Det här är inte jag

Ickesterotypa bilder

Icke-stereotypa bilder